Från lördagssoffan.

God morgon från lördagssoffan. Här sitter vi och kollar på menlösa barnprogram och dricker kaffe. Lediga helgmorgnar är svårslagna på det viset. Få stunder är så rofyllda som dem. När klockan är för lite för att göra något vettigt och man redan har magen full av frukost. Inga barn har kläder på sig och alla ligger som packade sillar under filtarna. Finns bara en sak att göra: Slappa.

Känns som vi behöver en sån morgon nu. Igår hade vi huset fullt hela dagen (nå, det är inte så farligt som det låter, det räcker med 9 pers för att det här hemmet ska kännas varmt och välbesökt). På kvällen var ena barnet så trött att det sa ”I morgon ska jag ge kompisförbud till mig själv – fast bara halva dagen för sedan vill jag nog ha kräftskiva”.

De två senaste dagarna har varit annorlunda, fast ändå inte. Sami har börjat jobba igen, efter nästan fem veckor hemma. Vi fick en fantastisk start på Myykkis liv i och med att jag nästan tajmade förlossningen till Samis semesterstart (jag som inledningsvis tyckte att augusti var en usel semestermånad fick omvärdera min åsikt). Så här borde alla få ha det. Första månaden borde alla föräldrar få vara med om. 

Så stor blir trots allt inte omställningen i och med att Sami är en skiftjobbare. Han är ju ofta hemma dagtid i fortsättningen också. Däremot var vi rörande överrens om att vi återigen har en stark längtan till pensionens glada dagar. Det har varit så roligt att vara lediga ihop. Hoppas på många barnbarn (no pressure, barnen) när man väl blir PANGSCHIS (ville skriva pensis, men det såg inte klokt ut). Hoppas helt enkelt på en liknande vardag som den här semestern. Njöt av upplägget.

I dag ska vi, som sagt, ha en mycket liten och familjär kräftis med två kompisar. Kanske på gården, om vädret tänker vara lika bjussigt som nu. Mitt i allt är det september, så tänker att man sannerligen får ta vara de sista utekvällarna. Först ska jag promenera iväg till Vöråstans gårdsloppisevent. Har jag tur ska jag försöka locka stora barnen med mig på cykel. Och har jag ännu mer tur kanske jag hittar Nadia. 

Men först – mera kaffe!