Peppe skrev ett bra inlägg om sina fem bästa livsvisdomar igår. Fastnade speciellt för det första tipset, om att charmen oftast ligger i skavankerna och i det ofullkomliga (läs det här). Den här typen av blogginlägg är ju de allra bästa. Tycker det är så intressant att ta del av vad andra människor har lärt sig av livet (ta det som ett hett tips om du händelsevis råkar vara en bloggare).
Kämpar så gott som hela tiden med att våga åta mig stuff trots att jag inte är fullkomlig på området i fråga. Tycker det är en av de svåraste, och samtidigt en av de viktigaste, utmaningarna här i livet. Jag vill inte låta rädslor för misslyckanden hindra mig från utveckling. Men Gud ska veta att jag krigar med mig själv just nu när jag håller på med mitt manus. Varje dag är en dag av tvivel, självförakt och radera-radera-radera. MEN JAG TÄNKER INTE GE MIG.
För om jag skulle skriva ett blogginlägg med mina bästa livsvisdomar, så skulle jag ha en självskriven punkt på listan. Som jag kanske önskar att jag hade lärt mig lite tidigare i livet.
Och det är att jag inte omedelbart ska avkräva mig själv på perfektion, utan istället eftersträva små, små framsteg över en längre tid.
Det är säkert inget fel i att sikta på perfektion i det långa loppet. Men fiilisen i kroppen blir så tung om man förväntar sig att allt ska vara skitbra direkt. Tycker att man, precis som Peppe, ska våga avsluta projekt när man är nöjd med dem, lämna in, be om hjälp och se charmen i något som inte kanske ännu har nått sin fulla potential. Men HOHHO – inte är det lätt inte.
Jag kan till exempel bli skitarg på att mitt manus inte blir magiskt hur jag än skriver nu. Men så dunkar jag in lite vett i huvudet och inser att det faktiskt går framåt. Att det i alla fall är bättre i dag än i går. Och huvudsaken är att jag inte ger upp. Utan att jag faktiskt vågar försöka (har jag tur kanske min tionde bok blir bra – skammen med de nio första får jag helt enkelt se som en hälsosam, självutvecklande prövning, hah).
Jaja, har du något bra som livet lärt dig, som du vill dela med dig av?
Forever Jung 
Tidigare kunde jag stressa upp mig över många saker, små saker, onödiga saker… Sedan dog en god vän till mig och jag fick mera perspektiv på livet. Döden var så..permanent. Efter det, vid alla saker som gick snett och orsakade ångest hos mig så fick jag tänka efter. Har någon dött? Nä. Då går det ännu att fixa/komma över/ändra på. Det var min måttstock för då något hemskt hände i livet. Lite som "klara jag de så klarar jag det här!" Sedan dog min mamma. Då var måttstocken som bortblåst. DÅ visste jag verkligen inte vad jag sku göra. Men konstigt nog kom jag mig igenom det också, med en ny måttstock. Alla motgångar och sorger man klarar ger en självförtroende för framtiden. Det har iaf gjort mig mindre rädd. Man klarar mer än vad man tror!
Sjukt bra insikt. Jag har väl insett att det finns ingen anledning till att inte säga upp sig och våga satsa på sin dröm. Så det gjorde jag för några veckor sedan, sa upp mig och driver nu eget på heltid. För man måste ta chansen och våga prova, om man verkligen verkligen vill. Och så har jag lärt mig att det är bra att spara till en buffert när man har möjlighet och för att kunna göra typ en sådan grej! 🙂
Tidigare kunde jag stressa upp mig över många saker, små saker, onödiga saker… Sedan dog en god vän till mig och jag fick mera perspektiv på livet. Döden var så..permanent. Efter det, vid alla saker som gick snett och orsakade ångest hos mig så fick jag tänka efter. Har någon dött? Nä. Då går det ännu att fixa/komma över/ändra på. Det var min måttstock för då något hemskt hände i livet. Lite som "klara jag de så klarar jag det här!" Sedan dog min mamma. Då var måttstocken som bortblåst. DÅ visste jag verkligen inte vad jag sku göra. Men konstigt nog kom jag mig igenom det också, med en ny måttstock. Alla motgångar och sorger man klarar ger en självförtroende för framtiden. Det har iaf gjort mig mindre rädd. Man klarar mer än vad man tror!
Sjukt bra insikt. Jag har väl insett att det finns ingen anledning till att inte säga upp sig och våga satsa på sin dröm. Så det gjorde jag för några veckor sedan, sa upp mig och driver nu eget på heltid. För man måste ta chansen och våga prova, om man verkligen verkligen vill. Och så har jag lärt mig att det är bra att spara till en buffert när man har möjlighet och för att kunna göra typ en sådan grej! 🙂