Allehandla lyckade premiärer.

Om det är något som alltid har varit till en fördel i mitt liv, så är det tron på att jag, i egenskap av förälder, pallar så gott som allt. Här är det sällan något som skrämmer mig, utan jag tänker snarare att allt är möjligt.

Och för det mesta går det skitbra. Vet inte om jag bara har tur i livet, eller om det är för att jag faktiskt inbillar mig att ingenting är svårt, som det ofta löser sig. 

Det gick urbra att köra ensam med tre barn i 860 km nu i helgen. Man kan föreställa sig all världens skräckscenarion med gallskrik i baksätet, bajs i hela bilstolen och bebihunger deluxe på motorvägar. Men jag såg framför mig hur hon skulle domna bort av motordarret och sedan vakna de gånger vi andra ville stanna – och hur toklyxigt det än är, så gick det precis så. 

Mys premiärfärd till Karis, sju veckor gammal, gick med andra ord precis som den skulle. Who needs en annan vuxen anyways? Hade ju min supernanny Milken i sätet bredvid My.

Samma gäller att lämna My hos mamma och pappa med resten av packet medan jag var i Estland två dagar. Jag var fullständigt säker på att det skulle gå kanoners. Sami jobbade opassligt hela helgen och mamma är ju precis lika dumdristig som jag (”nå klart My ska komma hit!”).

My är ju bra bebi på det viset. Bara hon får mat och torr blöja går hon som tåget. Visste att vem som helst fixar det där (mitt enda lilla orosmoln var mina egna bröst, men pumpen och jag kommer bra överrens, så den kilade jag in i handväskan som mitt viktigaste bagage efter passet). 

My vaknar numera bara en gång per natt, så det är ju inte ens så jobbigt att utsätta någon annan för det. Transporterade bröstmjölk med mig till Karis (har pumpat lite nu och då, vilket nu visade sig vara sjukt praktiskt) och jag tror ärligt talat att hon inte ens hann märka att varken jag eller Sami inte var där. Den första övernattningen utan föräldrar gick med andra ord skitbra. Och till och med mina bröst mådde fint, tackar som frågar. Helamningen har inte rubbats efteråt heller.

Whatsapp-gruppen ”Myykki 911 helpline”, som jag för ändamålet skapat var tyst hela helgen. Eller ja, ett mess kom. Och det kan vi väl leva med: