Om det är något som kan få en på gott humör så är det att scrolla bakåt insta-arkivet. Tänk så många bra stunder man har fångat där genom åren, som annars hade fallit i glömska. I dag när vi satt i bilen i hundra år skulle jag leta fram en gammal bild som vi pratade om, men det slutade med att jag scrollade igenom ända till start. Herregud så barnen har växt! Och så fula filter man använde förr! Så otroligt dålig mobilkamera i min första iphone!
Minns att jag skaffade insta rätt sent, i jämförelse med många av mina vänner. Ändå känns det som hundra år sedan maj 2012 när jag laddade upp min första bild på en chiliräksmörgås hemma hos mamma och pappa. Nå väl, här kommer ett nostalgiskt bildsvep genom instahistorien 2012-13 (om ni undrar varför det ser så underligt ut så beror det på att jag har screenshottat i desktopläge):
I tidernas begynnelse var Milken runt 1,5 bast. Och Matheo tre. Och det var ju inte direkt så att lajksen kom i överflöd, hah. Man fick vara jävligt nöjd om man kom upp i 12.
De var ju så smååååååååååå.
… och gulliga.
Skrattade länge åt den här bilden. Sami ser ut som en tolvåring.
Här hade vi ännu de gamla väggarna i vardagsrummet. Gräddvita.
En av mina google translate-favoriter i min kvarterspizzeria.
.. också jag var ganska ung och oförstörd här. Speciellt snygg i håret här när vi har lekt frissa (och mörkhårig!).
Aj va kalasfina!
Det här var en #tbt innan begreppet ens myntades. På tal om kalasfina. Gissar att Milken var kanske ett halvt år här (om ens det).
Sjukt störigt när det där blurrandet kom till som funktion på insta och alla gjorde sina bilder så där blurriga i kanten. WHY??? Här är jag på väg på julfest för mediestuderanden.
I dag skulle det aldrig falla mig in att lägga ut en så här oskarp bild. Kvalitetsgranskningen var inte så hård 2012.
Eller så var det bara kameran som var kass.
Vintern 2013 fick jag glasögon. Inser att det var 4 år jag senast gick på syngranskning. Borde kanske åtgärda det.
I något skede under året förvandlades vardagsrummet till mintgrönt.
Milken växte nästan i kapp med Masse och började cykla.
Och utan att jag märkte det gled ettårsdagen förbi. Det här måste vara morsdag med tanke på halsbandet. Mycket kan man för övrigt säga om våra frillor, men de var inte bättre för, hah!
To be continued.
Forever Jung 