Det var ingen glädjande dag.

Vilken käftsmäll att se så många #metoo-inlägg på sociala medier i dag. Det är verkligen så uppenbart att ingen kommer undan sexuella övertramp. Inte alla män är ekliga, men nästan alla kvinnor är drabbade av någon form av opassande trakasserier. Hur såg er feed ut i dag?

Ellen skrev ett uttömmande inlägg om problematiken. Och det värsta var att jag inte ens blev särskilt förskräckt. Kunde säkert räkna upp lika många liknande situationer. Så här är det att vara kvinna i dag.

Jag är alldeles för sömnig för att rota i mitt inre arkiv, men tro mig när jag säger att det finns så otroligt många opassande incidenter från mina år i restaurangbranschen, till exempel. Så många händer i skrevet, på brösten, på rumpan när man kommer med händerna fulla (med till exempel brickor eller staplade glas) i en trång bar. Så ändlöst många opassande inviter och kommentarer. Förslag skrivna på kvitton. Sliskigt västa i örat. Högt ropade över bardisken. 

Eller kanske ännu värre: Den tysta, ensamma, läbbiga betraktaren. Som inte gör något fel. Utan bara sitter där. Dricker och dreglar. Jag vet inte vad som är värre, att veta vad du tänker, eller att inte veta vad du tänker.

Icke att förglömma den gången när en helt vanlig, harmlös man, hur seriöst som helst, men ändå lagom diskret för att inte uppröra folket runt omkring, frågade hur mycket jag kostar att ta hem. Ja, lite så där som när man köper jordgubbar på torget. En liter potatis. Lök. En kvinna på det, inga konstigheter. 

Och såklart tar det ju inte slut där.

Det var bara en snabb reflektion från den delen av livet. Skulle vi gå igenom alla, skulle vi få sitta här hela natten. 

Orka, alltså.