En fartdåre till morsa.

Jag har många fina sidor i mig (tro det eller ej!) men de senaste åren har jag fått en riktigt karaktärslös och osund ovana. Mitt i allt har det dykt upp en riktigt läbbig sida i mig själv. 

Jag har börjat köra för hårt.

Parkera fel.

Och blivit en sann odåga till trafikant.

Har samlat på mig böter i samma takt som Martin Timell har samlat på sig löpsedlar de senaste dagarna. Det är ingenting jag är stolt över, om vi uttrycker det milt. Och det är .. eh .. ingenting som min man är särskilt stolt över heller, om vi sannerligen uttrycker det milt (jag är inte helt säker, men det kan vara att uttryck som ”en skam för familjen” har använts).

Nå, nu hände det ju sig så att jag var på föreläsning i Jeppis häromveckan och skulle således köra hem i den beckmörka kvällen. Ringde upp Sami innan jag startade hemåt, frågade hur det går med My och meddelade att jag nu var på väg. Det sista han sa var: ”Kör försiktigt, håll hastigheten, My sover och allt är frid och fröjdens!”. Det sista jag sa var: ”Såklart! Jag kör lugnt och försiktigt! Hejtå! Puss puss!”

Nååååå. Jag hann ju fan inte längre än till Nykarleby innan den där jävla kameran tog mig. Fuck, fuck, fuck, skrek jag högt. Ungefär till Oravais. Skämdes så jag fick lust att vandra ut på en åker och aldrig återvända. HUR SKA JAG NU KUNNA GÅ HEM OCH BEKÄNNA MINA SYNDER??? Ni vet, den där känslan när man var barn och var tvungen att bekänna något hemskt till en vuxen. Den känslan hade jag över mig som ett stort, fett cumulusmoln.

Och så hade Sami såklart somnat när jag kom hem. 

Så jag fick gå till sängs med skammen. 

Nå, i morgon måste jag säga det, tänkte jag och somnade.

Följande morgon var det en dålig morgon. Alla var på dåligt humör och jag tänkte att ”NU är det sannerligen inte läge. Måste vänta till en stund när han är riktigt glad. Jag säger det ikväll”. Där gick jag och våndades och väntade på kvällen och bättre tider. Men så var det fotisträning den kvällen och jag fick återigen gå till sängs med skammen. ”I morgon MÅSTE jag säga det”.

Det gäller ju trots allt en bil registrerad i hans namn.

På den andra dagen kände jag genast från morgonen att ”NU är det en god dag”. Sami kvittrade i köket, kaffet puttrade, solen stod i zenit och ögonbrynen var on fleek. Jag gick mot köket och sa med den där inställsamma snällrösten som man bara använder när man har gjort någonting dumt ”hördu, en grej..”. ”Hold on där”, sa Sami och kom emot mig en roskis. ”Ska ba föra ut den här först!”. 

”Jajajaja, nu är vi igång!” tänkte jag. När han kommer in tillbaka ska jag säga det, bekänna mitt brott och sedan erhålla syndernas förlåtelse. Äntligen få det uuuuuur mig.

Hörde hur han sprang upp för trapporna och kom in och jag tog sats igen. ”Hördu, en grej..”. Men innan jag hann fortsätta så säger han någonting som verkligen förstärker tesen om mig själv som ett karaktärslöst och trafikslarvigt bilmonster. Han viftar med en lapp och säger glatt:

”Jag vill inte förstöra din daa-ag, men du har fått en parkeringsbot på bilen. Parkering för nära övergångsstället.”

Jag vill ju falla ihop och DÖ, för nu är det ju VERKLIGEN inte läge att ta sats och berätta om mina fartsynder på väg hem från Jeppis. Fuck, fuck, fuck, tänker jag hela vägen till köket och går vidare i livet.

Så återigen går jag till sängs med skammen. 

På den tredje dagen bevakar jag postlådan som en tok ifall böteslappen skulle komma och jag skulle hinna gömma den.

På den fjärde dagen slarvar jag lite med min bevakning. Hur mycket jag än skuggar postlådan så märker jag inte att Sami har brådis till jobbet och tar med sig posten i farten. Ingen av oss vet där och då att i högen ligger den högst brännande boten. 

Men på den fjärde kvällen messar han med en stor djup suck: ”Hur tyckte du själv att det gick i Nykarleby sist?”

Här kan man faktiskt snacka om anmärkningsvärd lättnad. Inte bara för att det enbart blev en skriftlig varning (jag körde 66 på 60-väg), men också för att MAN BLIR JU HELT UTBRÄND AV ATT HA HEMLIGHETER. HERREGUUUUUUD, jag var ju helt sluuuuuut efter att ha burit denna synd i mitt hjärta i FYRA DAGAR.

Nå väl, slutet gott, allting gott. Sami tog inte (ännu) ut skilsmässa och jag ska aldrig mer köra bil.

I alla fall inte förrän i morgon bitti tills barnen ska till skolan. PUH!