I dag gick jag hem med barnvagnen från Nadia. Mitt i allt, när jag i allsköns ro strövade fram längs Metviken, blev jag alldeles full i skratt när jag tänkte på gången jag hämtade hem Bugaboon i somras, medan jag ännu var gravid. Det var juni och första gången på ungefär fem-sex år som jag gick med barnvagn. Och plötsligt kändes det så himla ovant .. ja, nästan obekvämt att synas med den ute bland folk. Jag köpte den av en granne här på Brändö och att gå med den hem ett helt kvarter kändes nästan besvärligt. Ville INTE stöta på någon bekant.
Varsågod att skratta jättehögt nu, men tyckte plötsligt det kändes så pinsamt att gå med vagn att jag liksom måste gå lite vid sidan av. Jag höll den lite nochalant med ena handen, så där som att jag lite ville markera ”jag tar avstånd från dig”. Alltså HAHAHA.
Här har man varit världsvan förälder i snart 10 år och ändå var det svårt att förlika sig vid tanken på att jag skulle bli en vagnför småbarnsmorsa igen. Hur svårt ska det då inte vara för vissa att bli förstagångsmorsor, tänkte jag då.
Jag minns första gången jag skulle gå ut med Matheo när han var några dagar gammal. För det första var det ju inte helt supernaturligt att friskt promenera in i mammarollen när man var 21 (kontrasten till det alkoholmarinerade studieliv jag kom ifrån var ju milt sagt brutal). Men jag gjorde mitt bästa (och gjorde det, enligt egen bedömning, rätt hyfsat).
För det andra så var det ännu svårare att gå in i barnvagnsrollen. Här hade man knappt hunnit bli vuxen och plötsligt skulle man gå runt och skuffa på det yttersta vuxenlivsbeviset av de alla – barnvagnen. Kunde inte hjälpa att jag hela tiden kände mig som värsta bluffen. Som om någon fingerhyttande föräldrapolis plötsligt skulle dyka upp och knacka en på axeln och förnedra en med ett ”hörrududu, här går du och leker mamma, det har vi genomskådat för länge sedan, syns på lång väg att du inte är någon riktig mamma bahahaaa”.
Alla gånger jag har haft ett nyfött barn har jag tyckt att det har varit urnolot att gå ut med vagnen den första tiden. Skrattade jättemycket åt det i dag. En så absurd tanke så här tre månader senare, när vagnen pretty much har växt fast i kroppen. Människan är nog allt bra konstig.
Eller så är det ba jag.
Forever Jung 
Själv hadde jag vagnen i en svart säck under ett skåp, längst in i en valk-in-closet.. tog fram den två veckor före bf. Så undrar man varför fem personer erbjöd sin vagn åt oss..
🙂
Relaterar! Jag grät första gången jag var ute med vagnen. Jaha, var detta mitt liv nu resten av mitt liv? Sen gick det om och nu med andra så känns det som en del av mitt liv, och halva livet finns ju undertill i vagnen för den delen! Alltså syftar ej på bebisen, eheh, utan på alla prylar jag åker runt med: extra kläder, vantar, en sko, en simring utan luft från i somras, godispapper, kyrkpressen, nån räkning, osv osv.
Tror liksom inte det var vagnen i sig, eller det faktum att jag skulle rulla runt på den (för jag gillade ju att traska runt med den!), utan mera symboliken och hur folk såg på mig. Ville liksom inte vara MORSAN. Ähh, det är så svårt att förklara. Skönt att man har landat i det nu. Puh.
Själv hadde jag vagnen i en svart säck under ett skåp, längst in i en valk-in-closet.. tog fram den två veckor före bf. Så undrar man varför fem personer erbjöd sin vagn åt oss..
🙂
Relaterar! Jag grät första gången jag var ute med vagnen. Jaha, var detta mitt liv nu resten av mitt liv? Sen gick det om och nu med andra så känns det som en del av mitt liv, och halva livet finns ju undertill i vagnen för den delen! Alltså syftar ej på bebisen, eheh, utan på alla prylar jag åker runt med: extra kläder, vantar, en sko, en simring utan luft från i somras, godispapper, kyrkpressen, nån räkning, osv osv.
Tror liksom inte det var vagnen i sig, eller det faktum att jag skulle rulla runt på den (för jag gillade ju att traska runt med den!), utan mera symboliken och hur folk såg på mig. Ville liksom inte vara MORSAN. Ähh, det är så svårt att förklara. Skönt att man har landat i det nu. Puh.