900 km landsväg med norra halvklotets bästa bilgäng.

I helgen har jag åkt 900 km bil ensam med mina barn. ”Stackars sate” kanske någon tänker, men aj juku så fel man kan ha. Lycklig är jag som får tillbringa 12 timmar i en bil med mina barn på en landsväg. Visst, det förekommer lite tröttma i den arma mammans dåliga rygg och visst blir man lite sömnig när man kommer fram. Men om vi ska vara riktigt positiva denna afton så ska jag ge er tre orsaker till varför 900 km i bil inte är en dålig idé.

1. Bra diskussioner

Jag brukar ju säga att mina barn är norra halvklotets bästa bilbarn. De har åkt bil, mer eller mindre nonstop, mellan Nyland och Österbotten hela sina liv och är vana vid att det tar länge. Jag är pikulite mallig när jag säger att de aldrig gnäller. Tvärtom har vi ofta rätt trevligt när vi åker. Tänkte på det i dag när jag körde hem hur bra det egentligen är att man åker långa sträckor med jämna mellanrum så man faktiskt hamnar prata. Sista 100 km har de oftast spelat slut alla mobiler och ipads, så då hinner man ju prata allt det där man annars inte hinner. Har ofta tänkt på att det är viktigt för barn att lära sig ha skittråkigt i detta tidevarv av ständiga intryck.

2. Rejäl egoboost

Jag är ju ganska enkel som människa och finner såldedes en sån otrolig tillfredsställelse i tanken på att jag kan bemästra den här lilla possen som är min. Att jag aldrig behöver vara nervös inför någonting när vi är ut på tur. Tycker det är så kova att vi kommer så bra överens, jag säkert skulle kunna åka ut i Europa på bilsemester med alla tre om någon skulle fråga. Jag vet nu inte om det är min förtjänst, men är ändå lite stolt över mig själv i smyg. När jag, BIG MOMMA, flyger fram längs motorvägarna och det är god stämning i baksätet. Enda gången det blev sämre stämning i dag var det när jag fick lite väl stark inlevelse i min Celine Dion-falsett (hittade en Celine Dion-skiva i bilen, hjärtsmiley) och Milea sa ”Ursäkta mamma, men kan du sänka lite, jag får huvudvärk av det där!”.

3. Resan + berömmet = stoltheten

Att mina barn är norra halvklotets bästa bilbarn är lite som hönan och ägget-diskussionen. Jag vet egentligen inte om de var de bästa bilbarnen helt naturligt, eller om de blev det för att jag hjärntvättade dem med beröm. Halva resan går ungefär ut på att jag säger ”NEJ HOHHO, det är så ROLIGT att åka med er för att ni är så OTROLIGT SNÄLLA och LJUVLIGA och HÄRLIGA och TÅLAMODIGA och HJÄLPSAMMA!”. Delvis smörar jag för att keep it that way. Men också för att det är helt sant. Och jag tror de finner en liten stolthet i det. Tror inte de vill sjabbla bort den här fina titeln heller. Den här gången var Milken napp-ansvarig (den som trycker in nappen om My råkar vakna) och Matheo var matansvarig (den som delar ut mandariner och kex). Som tack fick de välja var vi stannar och äter. My sov exakt hela hemresan (450 km zzzzz) och allt gick helt perfekt – också den här gången. Ni kan ju anta att komplimangmaskinen malde friskt hemma på gården. Norra halvklotets bästa bilbarn gick rakryggade upp för trappan.