I Finland, kvällen före den stora dagen.

Speciell kväll ikväll! Dagen före storkalas! Finland 100 bast i morgon!

Med tre friska (och sovande!) barn i huset och en man i kravallstryka i Helsingfors kunde man kanske gå till sängs med varma tankar om fosterlandet.

Jag vet inte med er, men det känns som det har blivit lite fult att vara fosterländsk de senaste åren. Kanske främst för att högernationalistiska, främlingsfientliga rörelser har lagt vantarna på begreppen och symbolerna. Allt som man tidigare bar med stolthet – säg flaggan, det finska lejonet etc. – det är sådant man numera ser på rasistiska demonstrationer. Något man helst inte vill förknippas med.

Har till exempel alltid älskat den svenska flaggan, men nu tänker jag mest på Jimmie Åkesson när jag ser den. Jimmie Åkesson i folkdräkt. Bara en sån sak. 

Handen som håller i den blåvita flaggan ser jag för mitt inre. Den är spänd, arg och sitter fast i en skjorta med ”Kiitos Suomi 1939-1945”. Ovanför skjortan sitter ett rakat huvud. På det rakade huvudet sitter en mun som ler med mungiporna neråt.

Det är synd. För jag älskar faktiskt Finland. 

Tycker att vår flagga är så vacker.

Ändå känner jag sällan den tacksamheten som man kanske borde en sån här dag. Kvällen före fosterlandets hundraårskalas. Det är så mycket man tar för givet.

Ändå är det bara en dryg människolivstid sedan vi var någon annans. I bara 100 år har vi varit våra egna. Det finns folk som lever i dag som som kan berätta om det Finland som blev självständigt. Blir det 77 år sedan vinterkriget slutade, va? En så overklig tänke när man riktigt känner efter. Man ba vaknar varje morgon och tänker att de krig som en gång utkämpades här hände för tusentals år sedan. 

Berör inte mig. Berör inte mig.

Krig i Finland, det är ju en så absurd tanke. 

Ändå är det bara 77 år sedan. Ett litet liv.

Man undrar hur mycket av kriget som omedvetet lever kvar i oss i dag. Någons farfar var kanske med, som knäcktes inuti. Blev sluten, kall och hård. Lade locket på, förträngde och fostrade barn som färgades av sorgen. Ett barn som kanske blev din pappa eller mamma. Som födde och färgade dig.

Jag vet ingenting om sår och krig, men har en gång hört en veteran berätta om att man efter kriget bara snabbt ville vidare till ett vanligt liv. På gott och ont, kanske. Å ena sidan var det väl bra, att vi snabbt kom på fötter igen (det säger väl något om vi nu 77 år senare kan gå omkring i samma land och tänka att det aldrig har hänt). Å andra sidan är det så urbota sorgligt att så många fick gå med locket på i graven. 

Hur mycket av den här tysta svårmodet, som är så typiskt finskt, bottnar egentligen i allt det här?

Jag blir alltid darrig på rösten när jag ser veteranerna på självständighetsbalen. När de knarrar fram till presidenten. När den skakiga handen räcks fram. Man liksom ser att det finns så mycket där i blicken. Att det är fråga om ögon som har sett mycket. Har man levt ett tryggt, rikt familjeliv i det nutida Finland är det svårt att ta in det som hände vid våra fronter.

Jag är inte mycket för krig och bomber så där i största allmänhet, men ändå blir det lite klumpigt i halsen när jag tänker på kamratskapet där ute i kylan. -47 grader som kallast sista vintern. Jag låter lite som en enerverande farbror nu, men tänk på riktigt på slaget vid Suomussalmi! Ryssarna var så överlägset många fler, men vi var smartare. Vana vid skogen, vana vid kylan, duktiga skidåkare. Skolbokstexempel på streetsmarthet (ska man kriga i skogen är skidor alltid en bättre idé än stridsvagn).

Åh, fy farao. Jag ska kanske avrunda här. Innan det blir tårar, Hangö udd, broderskap, okänd soldat och bottenlös tacksamhet. Finns ju en viss risk. Allt det här med kriget (som man förr alltid förknippat med långrandiga farbröder på kalas) har på något vis kommit närmare i och med oroligheterna i Europa de senaste åren. Kanske är det ett tecken på att man håller på att bli gammal: Att man kan känna innerlig tacksamhet att jag själv och mina barn får leva i en vardag som inte innefattar luftangrepp, lottor, permissioner, fronter, krigsbarn, solidaritet och Finlands sak är vår.

Och med det sagt är det ju ändå häpnadsväckande att jag förknippar finska flaggan med stängda gränser, ut med packet och hatisk retorik. Ja ja ja, backspegeln. Ibland är den bra att titta i.

Gonatt, människorna i det fria landet!