För någon dag sedan fick My sin första tand. Vilket sannerligen vittnar om att den här första eran av spädbarneri är över. Jag tycker att det känns vrickat att någon som knappt har tittat ut från magen redan ska ha tänder. Å andra sidan är det ingen överraskning. Jag har ju gjort det här förr, så jag vet att de här magiska, nykära startveckorna har en tendens att rinna iväg som sanden i ett timglas.
PANG säger det, så är det där rynkiga lilla knytet en rund boll som gabflabbar och dreglar floder över köksbordet.
För någon dag sedan var jag via labben på ett blodprov. När jag gick genom dörrarna på Vasa Centralsjukhus tänkte jag vemodigt och klump-i-halsigt att ”här ska jag ah-ah-aldrig mer få föh-föh-föhda nåt barn”. Mycket kan man säga om graviditeter (de är inte min juttu), men förlossningar och BB – det är som knark.
Kände plötsligt ett sting av sorg i bröstet. Trots att jag har vetat om det här – och trots att jag sannerligen har maxat allt den här sista gången, så kände jag ändå en sån vansinnig längtan tillbaka till den där första tiden, när babyn är riktigt, riktigt ny.
Jag har skrivit om det här förr, att jag alltid känt en dragning till undantagstillstånden. När allt runt omkring stannar. När vad som helst kan hända. Jag älskar det. När man riktigt på riktigt känner livet i sig. Och där fyller ju sannerligen en förlossning alla kriterier. Det är som om jorden plötsligt slutar snurra. Som om klockan slutar ticka. Fåglarna plötsligt tystnar.
Den där varma filten som omsluter livet de där första dagarna en baby kommer till världen. Den där doften av nytt liv. Som är som hav och skog och jord och blod och sockervadd och desinficerade händer i ett. Silkeslena lakan på BB. Röster som viskar. Brickor som bärs in. Kinder man inte kan sluta snusa.
Och det allra bästa: Man behöver inte alls ta in världen utanför. Livet pågår bara här inne, på några få kvadratmetrar. Natt och dag flyter ihop och det spelar ingen roll. För nu är det ingen som kräver nåt av mig och det enda jag behöver göra är att finnas till.
Och så hemma! Alla dagar av pyjamas. Egen säng. Egen mat. Ny frihet. Ny familj. Ny vardag.
I den känslan får min själ ro.
Och dit kommer jag aldrig återvända.
Det var en sorgsen insikt.
För ganska snabbt tar vardagen hål på bubblan och förtrollningen är bruten.
Men å andra sidan kan jag tänka tillbaka på allt det här med ett skimmer av tacksamhet. Jag fick verkligen allt den här gången. Och när jag kollar på bilderna kan jag nästan känna hur det kändes och doftade när My låg här i sängen och var alldeles varm och magiskt splitterny. På bilderna är hon bara några dagar gammal.
Och det sjuka är ju att man vet att det blir bara roligare och roligare med tiden. Men visst är de speciella de där första veckorna. Och så PANG så har de tänder!
Forever Jung 
Å så plötsligt flyttar de hemifrån. Saknar och längtar till bebistiden. Jag älskade både förlossningarna och graviditeterna. Och sen de små underbara, varma knyttena. Inga smutsiga strumpor och kalsonger, inga diskussioner om diskturer och städning. Fast vi hade en underbar stund häromdagen då den redan myndiga abiturienten hittade sin bebisbok med bilder och texter från hennes första år. Många härliga skratt och minnen. Så det finns mycket att se framemot också?
Ja, egenligen är ju stora barn bäst! Eller kort och gott kan man säga: egna barn är så min juttu, haha!
Å, jag måste bara kommentera. Har exakt samma feeling. Exakt. Tänkte börja tävlingslöpa som nåt slags flrlossningssubstitut men så blev jag sjuk och är det fortfarande två år senare. Att sånt! Å bubblan. Var kan man hitta den?
Man hittar den bara där människor och djur föds. Buäh!
Jag kunde aldrig sluta. Redan efter andra barnet sa jag: Hur ska man någonsin kunna upphöra med det här.
Förstår hur äcklot det här låter för dom som inte … Men när Linn öppnade här tänker jag skylla på henne och frossa vidare. Så bra skrivet. Silkeslena lakan på BB. Natten som aldrig blir natt. Socialrealistiska belysningen i rummet, lavoaren med kranen och skötbordet med plastmadrasseringen. Vattenkannan i stål. Nattduksbordet som flyter fram över sängen på en dit konstruerad arm. Duschen. Nätbyxorna, stygnen,brösten, Miraklet och den knutna näven, omlottsskjortans komplicerade borttappade band och sparkbyxorna av frotte och hela paketet äntligen mot axeln. De ljusröda morgonrockarna, natten som aldrig övergår i gryning.Amningen på sängen med vinsch.Den huggande, doftande vid bröstet.Munnen som äntligen fastnar och mjölken som stiger och blir till grädde och rosiga kinder och avtryck från den ljusröda morgonrocken. Alla telefonsamtal.Irritationen. Lyckan. Linn. You got it: Knark. Livets hela allt.
Den knutna näven ❤ ❤
Sami ser ut som Beckham på bilden! 😀
Hah, du sku ha sagt det där till mitt 15-åriga jag. Att jag ska ha barn med Beckham! LOL.
Å så plötsligt flyttar de hemifrån. Saknar och längtar till bebistiden. Jag älskade både förlossningarna och graviditeterna. Och sen de små underbara, varma knyttena. Inga smutsiga strumpor och kalsonger, inga diskussioner om diskturer och städning. Fast vi hade en underbar stund häromdagen då den redan myndiga abiturienten hittade sin bebisbok med bilder och texter från hennes första år. Många härliga skratt och minnen. Så det finns mycket att se framemot också?
Ja, egenligen är ju stora barn bäst! Eller kort och gott kan man säga: egna barn är så min juttu, haha!
Å, jag måste bara kommentera. Har exakt samma feeling. Exakt. Tänkte börja tävlingslöpa som nåt slags flrlossningssubstitut men så blev jag sjuk och är det fortfarande två år senare. Att sånt! Å bubblan. Var kan man hitta den?
Man hittar den bara där människor och djur föds. Buäh!
Jag kunde aldrig sluta. Redan efter andra barnet sa jag: Hur ska man någonsin kunna upphöra med det här.
Förstår hur äcklot det här låter för dom som inte … Men när Linn öppnade här tänker jag skylla på henne och frossa vidare. Så bra skrivet. Silkeslena lakan på BB. Natten som aldrig blir natt. Socialrealistiska belysningen i rummet, lavoaren med kranen och skötbordet med plastmadrasseringen. Vattenkannan i stål. Nattduksbordet som flyter fram över sängen på en dit konstruerad arm. Duschen. Nätbyxorna, stygnen,brösten, Miraklet och den knutna näven, omlottsskjortans komplicerade borttappade band och sparkbyxorna av frotte och hela paketet äntligen mot axeln. De ljusröda morgonrockarna, natten som aldrig övergår i gryning.Amningen på sängen med vinsch.Den huggande, doftande vid bröstet.Munnen som äntligen fastnar och mjölken som stiger och blir till grädde och rosiga kinder och avtryck från den ljusröda morgonrocken. Alla telefonsamtal.Irritationen. Lyckan. Linn. You got it: Knark. Livets hela allt.
Den knutna näven ❤ ❤
Sami ser ut som Beckham på bilden! 😀
Hah, du sku ha sagt det där till mitt 15-åriga jag. Att jag ska ha barn med Beckham! LOL.