TJ 45.

45 dagar kvar säger min nedräknare. Fyrtiofem kvällar kvar tills jag får packa familjen i taxin och dra till Helsingfors-Vanda flygplats. Åh, glädjepirret. Det är ju absolut ingenting. Bara lite jul och nyår och så är det dags att dra till Phu Quoc. Jag vet inte vad det är den här gången, tror jag kanske aldrig har varit så här entusiastisk inför en resa. Kanske pga. det klaustrofobiska året som förflutit.

Har inte bara varit fånge i mig själv – har ju också mest hållit till på Brändö. Och även om Brändö är femstjärnigt, så blir det ju lite grått i längden.

Igår kväll scrollade jag igenom 400 bilder från hotellet på TripAdvisor (kära Bullen, är jag normal?). Skyller på att det är så jävla mörkt och eländigt i landet Finland just nu. Att man måste försöka påminna sig om att ljusa tider kommer, mörka tider går. Nå, vi kan ju försöka minnas blogginlägget jag skrev i september. Den här tiden som pågår just nu handlar egentligen bara om överlevnad.

Den 21 december infaller vintersolståndet i år – då vänder allt. Tycker man borde införa en större festdag kring den dagen. Det är ju vinterns viktigaste dag, nu när jag tänker på det. Efter det blir dagarna längre och längre för varje dag som går! Kanske man kunde byta ut julen?

Nå, hur som haver. Har hela natten drömt om varma vindar med familjen. Att få sitta i en solnedgång och vara riktigt trött och solbränd. Såg så många ljumma solnedgångsbilder igår att de tog sig in i drömmen. När jag vaknade imorse kunde jag nästan få tag i känslan när man vaknar på en semester och ska gå ner till frukosten. Dessvärre var det mörkt som i graven, snöslask och barn som motvilligt segade ur sina sängar. Ett konto som låste sig pga. fel lösenord. Banklinjer som aldrig svarade. Ögon som nästan försvann i huvudet.

Men vi räknar neråt nu. 

Snart sätter vi oss på planet till friheten, värmen, solen, haven. 

Palmerna. Dragonfruiten.

Till evighetsfrukostar.

Till vita lakan. 

45, 44, 43…