Har du också glömt?

2017 12 14 01.51.33 1

 

Jag kände mig så trött i morse och unnade mig att sova bort hela förmiddagen (jag gjorde kort och gott punkt 10 i denna lista). Lite över 11 vaknade My och jag fick en efterlängtad frukost. Det var en så jäkla skön känsla. Utvilad med analkande koffeinhuvudvärk som sakta löstes upp i takt med att jag sörplade mitt kaffe i pyjamas. Då tänkte jag följande:

Det är först när man är frisk som man förstår hur utmattad man var när man var sjuk.

När jag var sjukskriven för min utbrändhet hade jag i flera år levt i ett alldeles för högt livstempo. Jag hade helt glömt bort att man ens kan känna sig så här som jag gör i dag. Jag tänker på det flera gånger i veckan. Att det är så skönt att vara så här trygg i sin ork.

Att jag är pigg nästan hela tiden!

Att jag aldrig tvivlar på min ork!

Att jag kan vakna flera gånger per natt och ändå orka hela dagen!

Det är helt otroligt

Medan jag var sjukskriven så tyckte jag ofta att det kändes som världens WASTE OF TIME att bara ligga här hemma och dega. Fine, jag var trött och så, men kanske inte ändå såååå trött. Men det är nog först nu när jag är på nollnivå. På vanlig frisk-nivå som jag fattar hur oerhört trött jag var då. Jag hade nog bara glömt bort hur det känns att vara vanligt pigg. 

Jag vet att jag har sagt det här förr. Säkert många gånger. Måhända tar du dig nu för pannan och tänker ”men Gud, hur länge ska hon orkaaaa tjataaa om det där?”. Men jag tycker det är så  v i k t i g t  att påminnas mellan varven. För fortfarande hör folk av sig till mig och frågar hur man vet att man är utbränd. Och juttun är ju den att man ganska sällan vet. Eller vad vet jag hur det är för andra, men så var det i alla fall för mig. Jag hade heeeelt glömt bort vad det innebar att vara pigg och frisk och full av livskraft. 

Jag trodde det var helt normalt att känna sig så där som jag kände mig. Att det var rimligt. Vilket det så här i efterhand inte alls var. Det är inte det minsta rimligt att gå omkring och spänna sig för orken. Att man hela tiden ska gå omkring och kalkylera sovtimmar och jobbtimmar och fritidstimmar och gud vet vad. Och känna en liten ångest inför att man en dag ska få nog och falla ihop i kollaps.

 

2017 12 14 01.51.32 1

 

Däremot är det rimligt att vakna och känna ”fy fasen vad trött jag är, det kan vi bota med en tupplur, ljuvligt!”. Det är en sån ynnest att kunna se skillnad på livströttma och lite sedvanlig november-baby-tröttma. Att gå runt med tryggheten att livskraften bara är en tupplur i från. Och ännu till ha förmånen att unna sig den där luren som ger en orken/kraften/lifvet åter. 

Det tycker jag man kunde ägna en tanke åt så här i stressade juletider. Man kunde exempelvis ge sig själv lite julklapps- eller nyårslöften om att sköta orken lite bättre. Påminner er härmed om att det går att vakna pigg (med livskraft!) varje morgon. För det kan ju hända att ni, som jag, har glömt hur det känns. 

Nu ska jag och pluppen där ovan ta oss en kaffe till! 

Skönt.

24 reaktioner på ”Har du också glömt?

  1. Hade glömt

    Bra att du påminner. Jag hade inte heller fattat att jag var utmattad. Levde i någon slags bubbla där jag trodde att jag måste ha det som jag hade det. Jag var konstant trött och började undvika att träffa människor. Jag prioriterade bort allt som egentligen borde vara roligt. Hade turen att ha en bra läkare och en stöttande svärmor som fick mig att fatta att det var dags att slå på bromsen. Tog mig flera veckor innan jag fattade hur allvarligt det faktiskt var. Var påväg i jobb upprepade gånger. Sen insåg jag att jag behövde vila och jobba med mig själv för att ändra min livsstil. Det tog mig ett halvår innan jag kände att det var dags att återgå till arbetet. Orken är verkligen inte så som den borde vara, men det går. Det gäller att hitta balans. Då återvänder också orken, hoppas jag. Mera stresskänlig blir man också efter en utmattning, så jag uppmanar verkligen att folk bromsar i tid, så att kraschen inte blir så stor.

  2. marie

    Så sant! Jag är för tillfället sjukskriven för utmattning och tänkte att det räcker nog med ett par veckor. Till saken hör att det nu är andra gången inom loppet av 2 år jag nuddat in i väggen och ÄNDÅ förstod jag inte att det är skillnad på trötthet och trötthet och att två veckor är ingenting. Nu efter dryga två månader hemma har orken börjat hålla i sig lite längre än till att öppna ögonen på morgonen. Vet inte hur jag på allvar kunde sitta vid arbetshälsan och påstå att jag behöver bara ett par veckor så kommer jag igen. Att jag inte lärt mig den stora skillnaden på trötthet och TRÖTTHET. Nåja, nu gäller det att inse att det gäller att ändra på allt annat i livet också och inte köra på som vanligt och sitta där tredje gången om ett år eller så. Men såå skönt att inse att orken återvänt!

  3. Jag är så jävla trött och jobbar hela tiden, känns det som. Avundsjuk på Magnus som unnar sig The Walking Dead i soffan. Bra påminnelse att det inte är normalt att känna så här.

  4. Fronda

    Ush ja! Jag undrar; Vad skippar man om man redan tycker att de yttre ramarna är avskalade? Jag har varit på vippen att bli ordentligt utbränd i snart ett och ett halvt år. Har tre barn, 7,9 och 11 år. En man som jobbar skiftes, jag själv jobbar 70% och älskar mitt jobb. Försöker skala ner på allt; hobbyn, städning, matlagning osv. Jag kan ju inte bara ligga på soffan med barnen och mår också bra av att röra på mig och vara ute. Är det "endast" att fortsätta jobba med det inre som gäller? Blir tyvärr lite provocerad av alla som skriver skala ner, avboka, tacka nej. Finns inte så mycket mer jag kan hoppa över. Önskar konkreta exempel på vad ni andra lämnat bort i ert liv.

    1. Jag säger inte att det är moraliskt försvarbart och att det är pk och att det är rätt, men jag har iaf bantat rejält på sociala relationer, jag har helt prioriterat bort egna intressen (jag är ändå inte så värst intresserad av något annat än böcker och någon enstaka promenad här och där), barnen får ha max en hobby per knopp och så skaffade jag en baby för att få en paus. Mer finns det faktiskt inte att skala av. Och tycker nog ändå att det räcker och blir över. Man KAN ju inte skala bort all skit heller, för livet innehåller ju en massa nödvändigt ont också. Och en massa ROLIGT som är jobbigt etc. Inte kan man ju heller tacka nej till allt (men däremot kanske man kan överväga om det man tackar ja till betalar tillbaka sig med något, som t.ex glädje eller energi eller pengar). Och så får man vara jävligt noga med att man ska planera in vila efter varje ansträngning. Och involvera sina barn i matlagning (halvfabrikat, i salute you) och städning.

      Livet med tusen barn i skolåldern är inte direkt stillasittande. Puh! Och jag tror verkligen INTE att jobba med sitt inre gör det något lättare (tvärtom). Jag tror mera på konkreta handlingar. Dvs. fler lediga kvällar med mikropizza och långkalsonger hemma i soffan. Där vilar både kropp och själ.

      1. Fronda

        Tack för ditt svar, så det värmde! ❤ Tänker i samma banor som du, men har som sagt flera gånger undrat vad det är folk lämnar bort. Att få bekräftat för mig själv att jag "gör rätt" känns väldigt lugnande. Tror starkt på att måendet vänder så småningom bara jag fortsätter reflektera. Önskar dig lugn även i framtiden och en riktigt fridfull jul!

  5. Jenni nalaneps

    Värdefullt. Har pejlat av o ann massor o ännu mer på mina resurser det senaste året. Jag VET att jag har alldeles för mycket på g men egentligen inget jag kan eller vill ge upp. Studier och jobb i kombo med familj är absolut inte en lätt kombination som har krävt mycket. Inget jag ännu högt uttalat men nog insett. Mina redurser är så jätte begränsade. Men jag prioriterar, hela tiden. Stresstoleransen har nått sin maxgräns… men precis som i våras då väggen kändes hotande nära så tog jag sommarlov från bägge och nu överlever jag för jag vet att om tre dagar är det jullov med studieledighet i två mån framöver ! Ännu osäker på om jag är utmattad eller ej, hur fan vet man det egentlien.. men ännu tuffar det framåt och jullovet ha jag tänkt gå i kalsonger 🙂 vet inte vad syftet med kommentaren är annat än att lufta mej ( för första gången in public) men tack Linn för dina texter ! ❤
    Och fridfull juletid åt er !

  6. Hade glömt

    Bra att du påminner. Jag hade inte heller fattat att jag var utmattad. Levde i någon slags bubbla där jag trodde att jag måste ha det som jag hade det. Jag var konstant trött och började undvika att träffa människor. Jag prioriterade bort allt som egentligen borde vara roligt. Hade turen att ha en bra läkare och en stöttande svärmor som fick mig att fatta att det var dags att slå på bromsen. Tog mig flera veckor innan jag fattade hur allvarligt det faktiskt var. Var påväg i jobb upprepade gånger. Sen insåg jag att jag behövde vila och jobba med mig själv för att ändra min livsstil. Det tog mig ett halvår innan jag kände att det var dags att återgå till arbetet. Orken är verkligen inte så som den borde vara, men det går. Det gäller att hitta balans. Då återvänder också orken, hoppas jag. Mera stresskänlig blir man också efter en utmattning, så jag uppmanar verkligen att folk bromsar i tid, så att kraschen inte blir så stor.

  7. marie

    Så sant! Jag är för tillfället sjukskriven för utmattning och tänkte att det räcker nog med ett par veckor. Till saken hör att det nu är andra gången inom loppet av 2 år jag nuddat in i väggen och ÄNDÅ förstod jag inte att det är skillnad på trötthet och trötthet och att två veckor är ingenting. Nu efter dryga två månader hemma har orken börjat hålla i sig lite längre än till att öppna ögonen på morgonen. Vet inte hur jag på allvar kunde sitta vid arbetshälsan och påstå att jag behöver bara ett par veckor så kommer jag igen. Att jag inte lärt mig den stora skillnaden på trötthet och TRÖTTHET. Nåja, nu gäller det att inse att det gäller att ändra på allt annat i livet också och inte köra på som vanligt och sitta där tredje gången om ett år eller så. Men såå skönt att inse att orken återvänt!

  8. Jag är så jävla trött och jobbar hela tiden, känns det som. Avundsjuk på Magnus som unnar sig The Walking Dead i soffan. Bra påminnelse att det inte är normalt att känna så här.

  9. Fronda

    Ush ja! Jag undrar; Vad skippar man om man redan tycker att de yttre ramarna är avskalade? Jag har varit på vippen att bli ordentligt utbränd i snart ett och ett halvt år. Har tre barn, 7,9 och 11 år. En man som jobbar skiftes, jag själv jobbar 70% och älskar mitt jobb. Försöker skala ner på allt; hobbyn, städning, matlagning osv. Jag kan ju inte bara ligga på soffan med barnen och mår också bra av att röra på mig och vara ute. Är det "endast" att fortsätta jobba med det inre som gäller? Blir tyvärr lite provocerad av alla som skriver skala ner, avboka, tacka nej. Finns inte så mycket mer jag kan hoppa över. Önskar konkreta exempel på vad ni andra lämnat bort i ert liv.

    1. Jag säger inte att det är moraliskt försvarbart och att det är pk och att det är rätt, men jag har iaf bantat rejält på sociala relationer, jag har helt prioriterat bort egna intressen (jag är ändå inte så värst intresserad av något annat än böcker och någon enstaka promenad här och där), barnen får ha max en hobby per knopp och så skaffade jag en baby för att få en paus. Mer finns det faktiskt inte att skala av. Och tycker nog ändå att det räcker och blir över. Man KAN ju inte skala bort all skit heller, för livet innehåller ju en massa nödvändigt ont också. Och en massa ROLIGT som är jobbigt etc. Inte kan man ju heller tacka nej till allt (men däremot kanske man kan överväga om det man tackar ja till betalar tillbaka sig med något, som t.ex glädje eller energi eller pengar). Och så får man vara jävligt noga med att man ska planera in vila efter varje ansträngning. Och involvera sina barn i matlagning (halvfabrikat, i salute you) och städning.

      Livet med tusen barn i skolåldern är inte direkt stillasittande. Puh! Och jag tror verkligen INTE att jobba med sitt inre gör det något lättare (tvärtom). Jag tror mera på konkreta handlingar. Dvs. fler lediga kvällar med mikropizza och långkalsonger hemma i soffan. Där vilar både kropp och själ.

      1. Fronda

        Tack för ditt svar, så det värmde! ❤ Tänker i samma banor som du, men har som sagt flera gånger undrat vad det är folk lämnar bort. Att få bekräftat för mig själv att jag "gör rätt" känns väldigt lugnande. Tror starkt på att måendet vänder så småningom bara jag fortsätter reflektera. Önskar dig lugn även i framtiden och en riktigt fridfull jul!

  10. Jenni nalaneps

    Värdefullt. Har pejlat av o ann massor o ännu mer på mina resurser det senaste året. Jag VET att jag har alldeles för mycket på g men egentligen inget jag kan eller vill ge upp. Studier och jobb i kombo med familj är absolut inte en lätt kombination som har krävt mycket. Inget jag ännu högt uttalat men nog insett. Mina redurser är så jätte begränsade. Men jag prioriterar, hela tiden. Stresstoleransen har nått sin maxgräns… men precis som i våras då väggen kändes hotande nära så tog jag sommarlov från bägge och nu överlever jag för jag vet att om tre dagar är det jullov med studieledighet i två mån framöver ! Ännu osäker på om jag är utmattad eller ej, hur fan vet man det egentlien.. men ännu tuffar det framåt och jullovet ha jag tänkt gå i kalsonger 🙂 vet inte vad syftet med kommentaren är annat än att lufta mej ( för första gången in public) men tack Linn för dina texter ! ❤
    Och fridfull juletid åt er !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.