My är allergisk mot Finland. Så måste det vara. Hela januari hostade hon bort. Hela Vietnam-resan var hon frisk. Och nu två dagar i hemlandet: förkyld as fuck.
Och så kämpar vi lite med jetlagen ännu, hon och jag. De andra är redan inne i systemet, men jag envisas med att vakna 5 (!) varje morgon. Fullständigt vidrigt. Speciellt nu när det hostas i mitt öra natten lång (det där orubbligt goda semesterhumöret försvann snabbt, om vi säger så). Nåja, i dag har jag tänkt ägna dagen åt sånt jag tycker om och mår bra av. Typ fluffa någon soffkudde, tända ett ljus, spela hög musik och leta fram texter som inspirerar.
Vete fan vad som har flugit i mig, men jag insåg inatt att jag är en livslevande klyscha på en föräldraledig person. Jag har plötsligt fått för mig att jag är helt oduglig. Är det nu inte så typiskt? Att man är borta från jobbet en liten tid och så tror man att all talang, kompetens och rutin är bortblåst? Ah, det är så töntigt, men där är jag nu. Kanske är det för att klockan tickar neråt, och jag och Sami har pratat så mycket om min comeback på jobbet de senaste dagarna.
Det är som om jag består av två olika personer. Ena tycker jag om. Den andra inte. Den som jag är nu, den gillar jag. Fri i sinnet. Luft i steget. Nästan alltid jättestolt när jag lägger mig om kvällen. ”Den här dagen gjorde jag ju jättebra!”, tänker jag allt som oftast. Tycker jag gör gott för mig själv, mina barn, min familj och andra. ”Frid i själen” är fan slitet, men det är nog det jag har nu. Tror också det är synonymt med ”tycka om sig själv”.
Meeeen säg den lediga tid som varar för evigt. Och någonstans där i horisonten hägrar jobbjaget. Säga vad man vill om mig, men har aldrig varit särskilt bra på att blondinbelligt bolla barn och karriär. Eller bra och bra – säkert duger det. Och barnen lider knappast, men jag mår liksom inte ultimat av det där rusandet till dagis efter jobbet. Och allt vad det innebär att ha småbarn efter en hård dag på kontoret (och en skiftesjobbare runt ringfingret).
Speciellt inte när jag är så urusel på att släppa sånt som skaver. Är jag månne världssämst på att bara låta saker bero? Har alltid varit sådan. Ni vet. Besvikna kunder (fast det inte bara är mitt fel). Besvikna medarbetare (fast det inte bara är mitt fel). Besvikna bloggare. Besvikelse överlag. Kan ha magont en hel kväll. Kan märka att jag inte har hört ett ord av barnets läseläxa pga jag sitter och ältar. Vet ni?
Jag fasar så för den där ältande tanten. Speciellt nu när jag DESSUTOM har fått för mig att jag absolut inget kan (hahaha, tyck synd om mig! tyck synd om mig!). Å andra sidan är det kanske ingen hållbar strategi det här heller. Att man bara lever det goda livet här hemma och aldrig konfronteras med jobbigheter.
Ja som sagt, i dag har jag tänkt boosta den där sämre sidan genom att fundera vad jag faktiskt kan, annat än vara en bra mutsi (det låter inte så sympatiskt, nej, men jag upplever faktiskt att det går rätt bra på den fronten just nu – tänk! en mamma som är nöjd med sig själv!). I dag ska jag försöka daska till den där tvivlande karriärtanten också. För det kan ju inte vara rimligt att jag är helt oduglig på jobbfältet. Måste fräscha upp mitt minne, eller nåt.
Japp. Kaffe. Musik. Snäll klapp i kinden.
God morgon!
(eller god eftermiddag säger vi som varit vakna sedan 5).
Forever Jung 
Jag funderar om jag månne GLÖMT ALLT som har med mitt yrke att göra. Men, sen tänker att va f*n det e ju säkert int ens möjligt att plötsligt glömma ALLT. Så försöker att int ens tänka på det. Det ordnar nog sig sen när det är dags igen. För min del i september. Både längtar ( liiite, väldigt lite) och bävar samtidigt. Men som sagt inte tänka på det ännu. Carpe diem osv 😀 😀 😀
O ja, nu ska här carpas så det understa ruttnar!
"aldrig varit särskilt bra på att blondinbelligt bolla barn och karriär"
Nej, det verkar ju bara vara hon som fattat grejen med hur man hanterar bollen. Man betalar för nån som lämnar, hämtar och som fixar maten.
Nu ska man ju tjäna ganska bra för att ha råd med motsvarigheten till gammaldags egen fru, men ändå, man undrar varför så få kvinnor fattat grejen..?
Menade kanske inte specifikt Isabella, utan så där överlag folk som jobbar med hektiskt tempo. Många verkar ju ändå få ihop det, med helt vanliga löner. Kanske har det inte skiftesjobb i familjen? Kanske är de bättre på att stänga av?
Och jag bara sitter och väntar på att du ska komma tillbaka på jobb <3. På riktigt, har flera gånger i vinter tänkt: "kan My vara tillräckligt gammal snart? Nej, några månader till ännu säkert."
Det är länge sen jag jobbat med dig, men jag vet: du är superproffsig och har ett så bra öga för vad som f u n k a r i mediebranschen. Det är väl mest dina höga krav på dig själv som måste bli mer realistiska och nådiga. (Talar lika mycket till mig själv.)
Liisa, din gullis. Tack!
Och måste testa om emojis numera funkar: ???????????????????
Nå näääääääää. 😦
☺
Eller JOOOHOO!
Hej Linn! Jag är väldigt intresserad av att höra hur ni delar på förädraledigheten och hur du resonerar kring det hela! Om jag inte minns fel skrev du nångång att du skulle göra annorlunda om du nu fick välja, än med de två första barnen (det var alltså innan My). Tycker dethär är ganska fascinerande 🙂
Jajamen, det kan jag återkomma till! Bra tips!
Jag funderar om jag månne GLÖMT ALLT som har med mitt yrke att göra. Men, sen tänker att va f*n det e ju säkert int ens möjligt att plötsligt glömma ALLT. Så försöker att int ens tänka på det. Det ordnar nog sig sen när det är dags igen. För min del i september. Både längtar ( liiite, väldigt lite) och bävar samtidigt. Men som sagt inte tänka på det ännu. Carpe diem osv 😀 😀 😀
O ja, nu ska här carpas så det understa ruttnar!
"aldrig varit särskilt bra på att blondinbelligt bolla barn och karriär"
Nej, det verkar ju bara vara hon som fattat grejen med hur man hanterar bollen. Man betalar för nån som lämnar, hämtar och som fixar maten.
Nu ska man ju tjäna ganska bra för att ha råd med motsvarigheten till gammaldags egen fru, men ändå, man undrar varför så få kvinnor fattat grejen..?
Menade kanske inte specifikt Isabella, utan så där överlag folk som jobbar med hektiskt tempo. Många verkar ju ändå få ihop det, med helt vanliga löner. Kanske har det inte skiftesjobb i familjen? Kanske är de bättre på att stänga av?
Och jag bara sitter och väntar på att du ska komma tillbaka på jobb <3. På riktigt, har flera gånger i vinter tänkt: "kan My vara tillräckligt gammal snart? Nej, några månader till ännu säkert."
Det är länge sen jag jobbat med dig, men jag vet: du är superproffsig och har ett så bra öga för vad som f u n k a r i mediebranschen. Det är väl mest dina höga krav på dig själv som måste bli mer realistiska och nådiga. (Talar lika mycket till mig själv.)
Liisa, din gullis. Tack!
Och måste testa om emojis numera funkar: ???????????????????
Nå näääääääää. 😦
☺
Eller JOOOHOO!
Hej Linn! Jag är väldigt intresserad av att höra hur ni delar på förädraledigheten och hur du resonerar kring det hela! Om jag inte minns fel skrev du nångång att du skulle göra annorlunda om du nu fick välja, än med de två första barnen (det var alltså innan My). Tycker dethär är ganska fascinerande 🙂
Jajamen, det kan jag återkomma till! Bra tips!