I riskzonen.

Nu är det lätt att leva.

Jag skrev en rubrik som löd så igår. Men jag hann aldrig slutföra inlägget, eftersom livet kom emellan. Myslis faddrar och eviga beskyddare, Malin och Jenny, kom över på lunch. Flera gånger i veckan tänker jag på det nu för tiden. Vilken ynnest det är att få vara med om det här livet.

Visst finns det stunder man känner sig schleten, som min man brukar säga, men uppskattar det här lediga babylajfet så oerhört. Bara en sån sak att man får bjuda in två vänner på lunch och diskutera hur vi ska gå vidare med Mys andliga och spirituella fostran (det är väl ungefär vad faddrar är till för). Ne nu skojar jag förstås. Men fördelarna med småbarnsliv är så många just nu, att jag knappt hinner skriva ner dem. I ett vanligt liv är hemmaluncher med kaveris så sällsynta.

När alla barn var hemma igår låg de på mattan i en hög och kramades. Tänker ofta på att My måste ligga i riskzonen för att vara ett av världens mest älskade barn. Och då syftar jag mest på kärleken hon får från sina syskon. Det är inte klokt hur de bombar henne med värme och närhet och fina ord. Undrar hur länge sånt håller i sig, om de alltid ska gå iväg med henne och ulligullipluttenutta sig. Varje dag dränks hon i deras applåder och berättelser om att hon är världens bästa bebis.

”Man kaaaan inte ens vara så gullig som du, men du kan, för du är sååå myyyycket bättre än alla andra, My. Och så har du så fiiiiint babyslajm i låren! Och vad ditt hår har växt! Och du är så duuuuktig på att slå handen i bordet”.

(för det är ju verkligen jättesvårt att slå handen i bordet, heh)

Igår kväll när My redan hade somnat läste de av någon anledning Trotsboken, och föreställde sig hur My skulle se ut när hon är två år, och hur gulligt det ska bli när hon blir arg och säger ”bill inte” och morrar. För egen del gissar jag kanske att det gulliga EVENTUELLT har lagt sig i det skedet, men det vore ju rätt skönt att gå in med den inställningen, att trotsiga tvååringar är gulliga. My blir alltid så glad när Matheo kommer hem från skolan, ser redan framför mig att jag alltid ska kunna använda honom som muta och avledande, rolig gubbe. Sedan när det här goda humöret har lagt sig. Men det ser vi inget slut på ännu. Gladare baby finnes icke.

Jajaja, som jag sa. Hemmalivet i ett vintrigt Vasa, februari 2018, inte är det skit inte. Det är så skönt att ha tiden som sin egen. Att det är jag som håller i tyglarna för hur dagen ska ridas ut. Nåja, visst har vi en miljon tider att ta hänsyn till. Men det känns i alla fall som jag har bra kontakt med andningspauserna. I dag ska jag hänga med febrig Matheo (han vaknade med kroppstemp på 38 i morse) och ikväll ska jag äta middag på Fondis med mina Sevendays-kollegor. Yass!