6 orsaker att inte gråta över säsongsavgiften.

Som det har framkommit på sociala medier den senaste tiden: Sportlov är rörelseglädjens högtid. Folk går an i slalombackar, i simhallar, i rinkar, i pulkbackar, i skidspår, på isar, på vandringsleder och gud vet var. Förfrusna skridskofingar, svettiga hjälmar och snoriga näsor över rykande koppar. Fina dagar pågår som bäst runt omkring i landet.

Samtidigt pågår också en annan högsäsong. Säsongsavgifternas högtid! Licenser, försäkringar, träningsdräkter. Nytt år, ny avgift. Vi pratade om det igårkväll faktiskt. Våra barn har ju sin fotboll, Willy har sin hockey och Winston har väl inte bestämt sig ännu (förutom att Lotta och jag lobbar hårt för handboll – eller saxofon, käpphästhoppning, traktorpulling eller vad han nu kan tänkas få feeling av). 

Eftersom det är nu de flesta säsongsavgifter ska betalas har jag befunnit sig i en och annan diskussion om att det mesta blir bara dyrare och dyrare. Vet faktiskt inte om det stämmer, eller om det bara är en känsla, eller om det kanske bara är rimligt att äldre barn kostar allt mer. 

För många svider det rejält när hundringarna flyger åt alla håll (och jag ska verkligen försöka att inte låta som en översittare i resten av min text). Men det finns några aspekter som man kanske kunde trösta sig med i tider som dessa när det känns som om barnen bara KOSTAR och KOSTAR och KOSTAR. Ibland sitter jag själv i köket och muttrar som Emil i Lönnebergas farsa (”köpe o köpe”). Fattar såklart att det här är ett verkligt problem för många, att barnen inte ens kan idrotta, för att det på riktigt kostar för mycket för vad budgeten håller för. 

Men vi andra kan kanske ta oss en liten tyst minut och fundera över följande fråga: Vad är det egentligen vi betalar för när vi betalar en säsongsavgift?

Att betala för halltider och försäkringar ger mig ungefär samma tillfredsställelse som att köpa nya vinterdäck till bilen (man får iiiiingen glädje av det – och det kostar skitmycket pengar). 

Därför försöker jag tänka så här:

1. Jag betalar för att ge barnet ett sammanhang. Vänskapsband utanför skola och familj. En samhörighet att utvecklas i, att öva sig i, att söka sig till. Kanske till och med hitta sig själv i?

2. Jag betalar för att få hänga med det här roliga föräldragänget utanför planen. Jag har kanske inte tänkt på det förrän nu, men jag fick ju massor av nya kompisar när barnen började spela fotboll. Hela mitt måndagsgäng består ju t.ex av kaveris jag har träffat genom fotis.

3. Jag betalar för att barnen ska finna glädje i att röra på sig. Jag betalar för motiverade tränare som orkar sporra barnen (Milkis lag har till och med en egen fiilislåt som de alltid tågar in till matcherna med, som flickorna och tränar-Andreas har gjort ihop). Svettiga barn är oftast glada barn.

4. Jag betalar för att tidiga positiva upplevelser av idrott har stor betydelse för människors fysiska aktivitet även senare i livet (här kunde man lägga in en länk till en vetenskaplig studie, men jag bloggar just nu i telefonen och det är meckigt). Jag betalar för att ge deras framtida hälsa en boost.

5. Jag betalar för att barnen får träna eget ansvar. Hålla koll på skor, benskydd, träningstider, drickaflaskor och packningar hit och dit. Att se till att all utrustning är tvättad på rätt dag är fan ett heltidsjobb, men de tränar bra. Och utvecklingen går framåt. Man ska inte underskatta egenskapen att kunna hålla koll på sina grejer (jag tror vi skördar frukten längre fram).

6. Jag betalar för god nattsömn. De dagarna de tränar somnar de som stockar. Och äter som hästar. Och bråkar inte som de huliganer de är. Nyduschade post-workout-barn är oftast riktigt beskedliga barn.