Den här veckan var inte vilken vecka som helst, utan den här veckan firade vi 10 år som föräldrar. Å ena sidan känns det rimligt. Att jag redan en tredjedel av mitt liv har gått sida vid sida med Massler. Å andra sidan känns insikten svindlande. Att 10 år bara kan passera så där.
En är ju inte direkt förvånad om jag snart sitter här och gråter över att han har flyttat hemifrån. För om det är något som är orimligt med barn, så är det att vi får ha dem som egna alldeles för kort tid.
Har jag lärt mig något annat under de här 10 åren då?
Ja, kanske. Om vi skulle försöka bena ut det?
Har lärt mig att:
1. … man inte ska tro att något varar för evigt. Solen går ner över glansdagar, solen går upp över kaostider. När det är skit ska man tänka framåt (aldrig någonsin leva i nuet). När det är bra ska man stanna upp (carp them frikkin’ diems så hårt du bara kan).
2. Det viktigaste är att förlåta sig själv – och högt säga förlåt. Tycker det är viktigt att man visar sig sårbar och ofullkomlig. Föräldrar är inga höga, oklanderliga hästar som kommer undan. Barn förtjänar förlåtelse, vuxna förtjänar förlåtelse.
3. I veckan var jag på båda barnens utvecklingssamtal och jag blev så jätteglad när båda lärarna sa precis samma sak, att vi säkert har läst mycket hemma, för det märks på barnens språk. Tänk att sådant verkligen syns redan nu. Ångrar inte en minut av högläsning. Ger hela familjen bra fiilis i slutet av dagen. Närhet och bra språk. What could possibly vara i onödan?
4. Att folk kan ha annan syn på barn än dig. Och det allra bästa: Att du inte behöver lyssna på någon när du väljer att uppfostra dina barn. Sweet, va?
5. Att ”Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer” inte alls behöver vara sant. Hur mycket trotsiga minitonåringar det än finns i huset (i skrivande stund 4 stycken), så tycker jag barnen blir bara ljuvligare och ljuvligare ju äldre de blir. Obs. bebisar är nog myz på sitt sätt (det kan eventuellt ha framkommit i denna blogg), men nog är ju människan ett fantastiskt djur när den är sisådär 7-10 år. När den vill slå sig fri ut i världen, men ännu vill komma hem till mamma om kvällen.
6. Att man alltid högljutt ska älska mat. Och – utan undantag – alltid prata gott om mat inför barn. Så alla fördomsfritt får välja vad de gillar, utan att ärva dina nojor.
7. Att ens tjat – trots allt – inte är förgäves fast det kanske verkar så i stunden. Jag vet inte hur många gånger barnen har suckat åt mig (och härmat mig med löjlig röst) när jag har sagt något som jag tycker är viktigt (nå typ att alla människor är lika värda, att det är skitbra att betala skatt, att man inte ska gå in i främmande folks bilar eller något annat de tycker är urstörande). Men tammikukku – sedan kommer det en stund, till och med länge efteråt, när man går förbi deras rum och man plötsligt hör någon säga ”… för så är det faktiskt, att alla människor ÄR lika mycket värda – och det VET du!”. Och Sami och jag ba:
Så summa summarum: I 20 år framöver är det väl bara att fortsätta tjata, läsa högt, smaska högt vid matbordet och förlåta sig själv när det går åt helvete. Fett!
Forever Jung 