Mamma har varit här ända sedan i onsdags – och då kan det huxflux gå några dagar när man glömmer att man har en blogg. Men i dag när mamma drog till tåget, Sami till gymmet, stora barnen till pulkabacken och My till drömmarnas rike slog det mig: – Nämen, bloggen! Mitt bortglömda kärleksbarn!
Och sedan satt jag där på golvet – med all världens tid och all världens möjlighet. Och absolut ingenting att säga! Så jag städade ett köksskåp för att komma på nåt. Men hjärnan var lika tom. Så jag städade nästa. Och nästa. Utan resultat. Så jag gav upp. Så skönt att det finns dagar när man faktiskt inte har nåt att gnälla om. Inget att vara i sitt esse över. Inget att argumentera kring. Absolut ingenting att leverera. Kanske betyder det att hjärnan har det bra där i viloläget?
Förresten, en sak kan jag i alla fall rekommendera här på slutet: Tulpaner från Citymarket. Köttigaste och fräschaste på länge. Tack mamma!
Forever Jung 