Vem ska en skjuta i foten?

Vissa dagar känner jag mig mosig i huvudet. Även om jag har ett barn som sover bra, så tycker jag ändå det börjar kännas i kropp och själ att man har har haft sju månader av .. ja, vad ska vi kalla det? Någon form av påfrestning i livet kanske? I dag är en sådan dag. När jag så gärna skulle vilja vara knivskarp i hjärnan. 

För jag tänkte på en grej igårkväll (när jag var ännu mosigare) som jag inte riktigt har formulerat klart i huvudet. Det är först när jag har bloggat om någonting som jag på riktigt förstår hur jag själv tycker och tänker. Ska försöka bena ut den här tankenöten nu. Trots en massa babygegg i hjärnan. Ursäkta på förhand.

Nå, det började alltså med blogginlägget jag skrev häromdagen. Det där om att jag inte fattar hur vi ska orka med ännu ett heltidsjobb i den här familjen. På den här bloggens Facebook-sida fick jag massor av kommentarer (och faktiskt ovanligt många under själva inlägget också!). Det är roligt, tänk vad glad man kan bli av kommentarer!

Också skönt att se att det var rätt många som, precis som jag, tyckte att det är ursvårt att få till ett njutbart, avslappnat familjeliv när alla vuxna jobbar 100 %. Inte är det säkert omöjligt, men för oss är det svårt. Jag var inte ensam om den åsikten. 

Skönt att höra!

Ändå var det något som förblev lite obekvämt i mig efter att jag hade bloggat om det här. Och lite efter att jag läst många av era kommentarer. 

Det som störde mig var:

Jag skulle så gärna vilja att mammor fick ta det lite lugnare 2018. Tycker så många förtjänade ett mer vilsamt liv. Jag själv har lärt mig den hårda vägen och tycker det är så synd att vi måste hålla på som vi gör. Livet är så himla kort. Ser på alla morsor runt omkring mig. Hohho så vi går an! Med alla krav och förväntningar och allt. Skulle unna er alla lite mer fötter på bordet och kaffe i handen. 

Men här kommer nu det svåra.

Någonting i mig vill rekommendera kvinnor att gå ner i arbetstid (så jäkla, jäkla bra för humöret och orken), men det känns fullkomligt förkastligt, eftersom jag vägrar att mamman (eller kvinnan) ska betraktas som förstahandsvalet på den som trappar ner karriär och upp hemma.

Som sackar efter i arbetslivet.

Som senare lider på grund av bortfall i pensionen. 

Jag fick ett sting av dåligt samvete när jag läste många av era kommentarer, som om jag ledde er rakt ner i kvinnofällan. Blev också lite irriterad på att alla deltidsjobbare som kommenterade var kvinnor. Nå, nu när det ju här en blogg som läses av kvinnor i huvudsak, så det är ju inte så konstigt. Men varför ska det nu vara så jäkla svårt för pappor att gå ner i arbetstid? 

I den här frågan är jag så tudelad.

Som tidigare utbränd karriärvurmare till morsa vill jag säga: ”Skit i pengarna. Satsa på dig själv. Gå ner i arbetstid. Vila. Var hemma med barnen om du har lust. Allt har sin tid. Karriär är ändå skit om du ska ha ihjäl dig själv på kuppen”.

Som din backuppande kampsyster vill jag säga: ”Nu fan ska vi visa dom jävlarna att det är kvinnans tur att ta över världen. Pappornas plats är vid spisen! Nu kör vi heltid så det ryker. Pension, pengar och solidaritet är allt! Vi kan inte gå med på det här, att det alltid är vi som ska ta deltiden! Det är så förbannat orättvist! Nu är det vår tur att jobba heltid! Pappornas tur att sköta hem och barn!”

Ähh, till sist blir jag inte klok på mig själv. 

För det är ju inte rimligt att kvinnorna ska vara mera hemma – bara för att de råkade ha vanan inne från föräldraledigheten, bara för att de råkade föda barnen. Och andra sidan är det jävligt rimligt. För det är så asigt hårt att vara morsa och kvinna i dag (en kan banne mig behöva en vilodag eller två i veckan). BARA USELT ATT DET SKA SKE PÅ MIN EGEN BEKOSTNAD.

Vet ni?

Någonstans klämmer skon och jag är för geggig för att fatta var.

Det vet jag i alla fall säkert att här nere vid mina beklämda fötter rymmer ett litet kryp. Gotta go and rädda vardagsrummet! God måndag, förresten! Måhända olagligt att börja den med så här svåra frågeställningar?

 

2018 03 12 08.47.42 1

35 reaktioner på ”Vem ska en skjuta i foten?

  1. Ledig?

    Bra idé det där att alla kvinnor borde gå ner i arbetstid och skita i pengarna. Tyvärr möjliggörs detta bara av att "någon" är på jobb och får lön eller har andra inkomster. Man måste alltså ha en försörjare i familjen. Ensamstående föräldrar (läs mammor)har inte särskilt många alternativ…..

  2. Anne

    Hej! Jag följer regelbundet med din blogg, av intresse, även om jag själv inte har barn. Ville bara kommentera att senast igår diskuterade jag med en väninna och hennes man (till deras familj hör 4 barn i åldern 2-8 år). Där har mannen i familjen gått ner i arbetstid och jobbar 5 dagar i veckan men kortare dagar. Mannen sade att det är en win-win situation för alla; han orkar bättre, frun orkar bättre och ja-barnen orkar bättre då de inte har överlånga dagar. Bara en liten kommentar 🙂

  3. Ninni

    Hmm.. alltså så som jag tolkade ursprungsinlägget så ifrågasatte du hur en familj orkar om båda föräldrarna jobbar heltid. Tyckte inte det stod något där om att kvinnor ska hållas hemma? Sen tror jag att du får mest kommentarer av kvinnor eftersom de är de som läser och kommenterar bloggar i högre utsträckning än män.
    Tror det finns väldigt stora regionala skillnader men i min bekantskapskrets är det ungefär 50-50 pappor och mammor som tagit ut vårdledighet, partiell vårdledighet (när barnet börjar skolan) vet jag bara en pappa som tagit osv. Det jag har märkt är att familjer där bägge föräldrar gör karriär samtidigt har det jobbigt för då jobbar båda ofta mer än 100%! Helt fel egentligen att man ska "göra karriär" innan 40, så att det säkert krockar med småbarnsåren… Har inga lösningar, bara observationer.

  4. Lottan

    Amen! Känner exakt likadant. Tudelad för att det oftast är mammorna som kompromissar, jobbar deltid och tar konsekvenserna… Har tyvärr inga svar (hur mycket jag än klurar på det här) men personligen, som en kvinna som varit på utbrändhetens gräns fler än en gång, känner jag att jag MÅSTE ge mig själv den här pausen från heltidsarbete under några år framöver. Även om kvinnor kollektivt inte gynnas av att familjer i evigheter fattat och fortsätter att fatta just det här beslutet gång efter gång. Men jag vet också att om jag fortsätter köra på med 100 i glaset så hamnar jag där igen, och det är inget alternativ.

  5. Jenny

    Tänker att den som går ner i arbetstid (om det finns två arbetande i hushållet) blir den som gör mer av arbetet hemma, inte alltid mer vilsamt än jobb. Kanske bästa läget om båda kan gå ner i arbetstid?
    Har som ensamstående förälder valt att jobba 80% i 9 år av barnets 10 och för mig har det funkat fint ekonomiskt, men förstår att det kan vara annorlunda tex om en bor i huvudstadsregionen. Skulle jag ha råd (eller handlar det om att våga?) skulle jag gärna jobba 60%,men kunde vara svårt att få jobb då eventuellt.
    Intressant det här, gillar att du ställer frågan varför vi går med på det här.

  6. Jag funderar på det här hela tiden! Och jag är både arg och trött på hur världen ser ut. Det finns liksom mest dåliga alternativ om man är kvinna. Antingen lider alla av det höga tempot om båda föräldrarna jobbar, eller så lider man själv av vantrivsel för att man aldrig hinner göra allt, och om man hinner göra nästan allt blir man utbränd. Och det är så mycket hela tiden att man aldrig hinner stanna upp och tänka på vad man vill, eller hur man ska lösa allting. Urk.

  7. PETRA Schmidt Johansson

    Alltså ja skon klämmer och jag tror jag vet var. Att vi som individer inte har rätt att välja själva (tror vi) eftersom att kvinnor som väljer att vara hemma mer eller gå ner i tid automatiskt får stämpeln, fast i kvinnofälla. Varför är inte mannen hemma? Varför ska du gå hemma? Det kan ju faktiskt vara så enkelt att vi i vår familj har upplägget att vi gör det som vi mår bra av? Min man jobbar mycket i perioder men det resulterar i långa ledigheter också, jag vill faktiskt vara hemma, tro mig jag har stött och blött varför, är jag inte bara bekväm? Är det för att jag har vanan inne? Men nä, jag vill vara hemma med barnen och jobba men min familj är viktigare. Kram

  8. Malena

    Vi har båda gått ner, jag jobbar 74%, maken 90% och jag ÄLSKAR att få vara hemma mer med kidsen! Känner mig inte alls fast i nån kvinnofälla utan snarare väldigt priviligerad som får spendera tid med våra barn.

  9. Caroline

    Jag fattar PRECIS vad du menar! Detta är högaktuellt för oss just nu – jag är hemma med tredje barnet och har funderat hur i helskotta jag ska kunna återgå till jobbet… hur ska det gå?? Och sen är nästa tanke just något i stil med det du skriver – varför kan inte också pappan gå ner i arbetstid?? Varför ska det vara så svårt? I vår bekantskapskrets finns det INGEN pappa som gått ner i arbetstid. Och det irriterar mig som fan, inte minst eftersom jag ser mammor som håller på att bränna ut sig totalt.

    Och nu är det absolut inte så att min man på nåt vis inte skulle uppmuntra mig i min karriär, tvärtom. Vi pratar massor om den här saken och skrapar oss i huvudet och funderar på hur det hela ska gå ihop sen när det gäller. Men när det kommer till kritan och det blir dags att fatta de svåra besluten, så finns det en massa rationella orsaker till varför det ändå kommer att vara jag som jobbar mindre. Kvinnofällan, here I come!

    Problemet är väl att det inte är så svartvitt – det finns alltid någon förklaring till varför det blir så att det är oftare är mamman som jobbar deltid. Och många mammor som jag känner VILL stanna hemma med barnen – antagligen just som du säger för att de har vanan inne. För mig känns det hemskt att ens TÄNKA på att börja lämna vår minsting (och högst antagligt sista barn) på dagis – vill inte, men vill. Också min hjärna grötar till sig vid det här skedet – det är något som är så jäkla fel på systemet, men vete fan hur man ska fixa det.

  10. Cynthia

    Okej, så enligt mig är den här kvinnor vs. män som kan trappa ner i arbetstid en sak – och det kan man ju diskutera. MEN jag har upptäckt någpt annat, varför jobbar vi alla på så här? Hela veckor och det känns som man är otillräcklig antingen på jobbet eller hemma eller båda. Man räcker liksom inte till… Svaret är minimalism, eller något ditåt. Behöver man faktiskt 3 eller 5 st av (fyll i valbart föremål) eller klarar man sig med en? Eller utan? Osv. Vårt konsumtions och "prestige" samhälle är dåligt för plånboken, för humöret, för hälsan och för miljön. Trappa ner. Och plötsligt behöööööver man inte så mycket pengar mer och kan spara istället eller trappa ner i arbetstid (oberoende av kön). Detta försöker jag målmedvetet själv arbeta för nu. Bryta invanda mönster och faktiskt känna efter vad jag mår bra av. Är det domdär skorna som jag villhöööver. Eller är det tillräckligt med plats i skåpen hemma så att jag inte får spunk och nervstärv varje gång man försöker ställa undan nånting men allt är redan fullt…

  11. Cynthia

    Okej, så enligt mig är den här kvinnor vs. män som kan trappa ner i arbetstid en sak – och det kan man ju diskutera. MEN jag har upptäckt någpt annat, varför jobbar vi alla på så här? Hela veckor och det känns som man är otillräcklig antingen på jobbet eller hemma eller båda. Man räcker liksom inte till… Svaret är minimalism, eller något ditåt. Behöver man faktiskt 3 eller 5 st av (fyll i valbart föremål) eller klarar man sig med en? Eller utan? Osv. Vårt konsumtions och "prestige" samhälle är dåligt för plånboken, för humöret, för hälsan och för miljön. Trappa ner. Och plötsligt behöööööver man inte så mycket pengar mer och kan spara istället eller trappa ner i arbetstid (oberoende av kön). Detta försöker jag målmedvetet själv arbeta för nu. Bryta invanda mönster och faktiskt känna efter vad jag mår bra av. Är det domdär skorna som jag villhöööver. Eller är det tillräckligt med plats i skåpen hemma så att jag inte får spunk och nervstärv varje gång man försöker ställa undan nånting men allt är redan fullt…

  12. Johanna

    Tycker lösningen är att båda går ner i arbetstid (förutsatt att man har råd och det är väl där skon klämmer för många). Vi gjorde så att jag som mamma var hemma första halvåret och min man andra halvåret. En tid efter det jobbade vi båda 50 procent och turades om att vara vårdlediga. Nu är planen att båda jobba 80 procent och att tösen ska vara i dagvård tre dagar i veckan. Vi är mycket nöjda med upplägget och jag rekommenderar varmt att man delar på föräldraledigheten. Det är liksom Win-win för alla. Föräldrarna får både tid med barnet och samtal med andra vuxna och barnet får två närvarande föräldrar. Toppen för relationen också att båda vet hur man packar en skötväska och vilken pipmugg barnet föredrar!

  13. Eva

    Med en kvällsgrötig hjärna tänker jag att det nog är en kvinnofälla. Jag är hemma. Lite för min egen skull men mest för barnens skull. Jag älskar att de två äldsta som måste iväg på morgonen får ha lugna morgnar och slipper Morris och eftis. De får komma hem kl 13 och vi får göra det som faller oss in. Vi kan göra läxor på eftermiddagen innan man är trött. Treåringen är iväg 2 förmiddagar i veckan och sen kan vi gå på föräldra/barnträffar de andra dagarna. Eller göra inget. Eller veckohandla vilket på riktigt kan vara superkul för en treårig om mamma inte är stressad och man får hjälpa till. 6månadersbabyn hänger bara med… Jag gör det för att jag har möjlighet och för att familjen mår bra av det. Skulle familjen må bra av att pappan var hemma och jag jobbade – absolut! Sen är det ju den grejen att andra kvinnor gjort som jag och därför är jag den med lägre lön… sen kan man pensionsspara för att det inte ska drabba en som 60 åring. Men visst – karriärsmässigt är det ju ingen höjdare. Om jag lever tills 100 – kommer jag då att ångra att jag inte jobbade mera eller la mera tid på barnen? Visst är det en kvinnofälla men hur löser man det utan på bekostnad av barnens välmående? I Sverige har man löst det med ett väldigt förmånligt dagis och en övertro på pedagoger men enligt mej på barnens bekostnad. Och i långa loppet kommer det ju i framtiden att generera lika lön.

  14. Läser med intresse både första inlägget i ämnet och detta, och nog sätter du fingret på mycket av den problematik många familjer brottas med idag. Frågorna är helt enkelt fler än svaren, sådär rent generellt sett.

  15. Ak

    Vi har båda gått ner i arbetstid och jobbar 80 % nu. Jag har kortare dagar och sambon har fyradagars veckor. Barnen är ju små bara en gång.

  16. Sofia

    En lösning är att ta hjälp. Det är bara ett så himla främmande koncept i vårt land och gudförbjude svenska/finska missunnsamheten, jantelagen, sisun, klara allt själv osv.

    Det handlar såklart om ekonomin där också, men kunde staten komma med nåt bidrag, avdrag? Det skulle ju även erbjuda arbetstillfällen. Kunde vara frågan om sk. extramommo, unga, studeranden. Au pairer såklart. Hemhjälp.

    Jag läser i kommentarerna att folk gärna vill satsa på karriär inkl. inkomsten, pensionen, utmaningarna, egna psykiska välmåendet, kollegorna. Men inte får ihop det. Att gå ner till 74% för att ha mer tid med familjen. Och så blir det kvinnan som sköter oavlönad markservice. Men om båda jobbar 100, får full lön och så outsourcar man hämtning på dagis och mataffär, lasagnefixandet och disk eller städning, tvätt och strykning. Eller skjutsning till/från barnens hobbyn. Då har man fortfarande kvalitetstid med familjen. Och betalar kanske någon annan den där 15-25% av sin lön (så det blir plus minus noll) men tummar inte på pensionen, måste inte välja vems karriär som är viktigare, får kvalitetstid och orkar bättre? En annan person får jobb och inkomst.

    Hur kan detta inte gå att ordna på något vänster? Privat eller kommunalt. Är det skamfullt? För vem och varför?

  17. Ledig?

    Bra idé det där att alla kvinnor borde gå ner i arbetstid och skita i pengarna. Tyvärr möjliggörs detta bara av att "någon" är på jobb och får lön eller har andra inkomster. Man måste alltså ha en försörjare i familjen. Ensamstående föräldrar (läs mammor)har inte särskilt många alternativ…..

  18. Anne

    Hej! Jag följer regelbundet med din blogg, av intresse, även om jag själv inte har barn. Ville bara kommentera att senast igår diskuterade jag med en väninna och hennes man (till deras familj hör 4 barn i åldern 2-8 år). Där har mannen i familjen gått ner i arbetstid och jobbar 5 dagar i veckan men kortare dagar. Mannen sade att det är en win-win situation för alla; han orkar bättre, frun orkar bättre och ja-barnen orkar bättre då de inte har överlånga dagar. Bara en liten kommentar 🙂

  19. Ninni

    Hmm.. alltså så som jag tolkade ursprungsinlägget så ifrågasatte du hur en familj orkar om båda föräldrarna jobbar heltid. Tyckte inte det stod något där om att kvinnor ska hållas hemma? Sen tror jag att du får mest kommentarer av kvinnor eftersom de är de som läser och kommenterar bloggar i högre utsträckning än män.
    Tror det finns väldigt stora regionala skillnader men i min bekantskapskrets är det ungefär 50-50 pappor och mammor som tagit ut vårdledighet, partiell vårdledighet (när barnet börjar skolan) vet jag bara en pappa som tagit osv. Det jag har märkt är att familjer där bägge föräldrar gör karriär samtidigt har det jobbigt för då jobbar båda ofta mer än 100%! Helt fel egentligen att man ska "göra karriär" innan 40, så att det säkert krockar med småbarnsåren… Har inga lösningar, bara observationer.

  20. Lottan

    Amen! Känner exakt likadant. Tudelad för att det oftast är mammorna som kompromissar, jobbar deltid och tar konsekvenserna… Har tyvärr inga svar (hur mycket jag än klurar på det här) men personligen, som en kvinna som varit på utbrändhetens gräns fler än en gång, känner jag att jag MÅSTE ge mig själv den här pausen från heltidsarbete under några år framöver. Även om kvinnor kollektivt inte gynnas av att familjer i evigheter fattat och fortsätter att fatta just det här beslutet gång efter gång. Men jag vet också att om jag fortsätter köra på med 100 i glaset så hamnar jag där igen, och det är inget alternativ.

  21. Jenny

    Tänker att den som går ner i arbetstid (om det finns två arbetande i hushållet) blir den som gör mer av arbetet hemma, inte alltid mer vilsamt än jobb. Kanske bästa läget om båda kan gå ner i arbetstid?
    Har som ensamstående förälder valt att jobba 80% i 9 år av barnets 10 och för mig har det funkat fint ekonomiskt, men förstår att det kan vara annorlunda tex om en bor i huvudstadsregionen. Skulle jag ha råd (eller handlar det om att våga?) skulle jag gärna jobba 60%,men kunde vara svårt att få jobb då eventuellt.
    Intressant det här, gillar att du ställer frågan varför vi går med på det här.

  22. Jag funderar på det här hela tiden! Och jag är både arg och trött på hur världen ser ut. Det finns liksom mest dåliga alternativ om man är kvinna. Antingen lider alla av det höga tempot om båda föräldrarna jobbar, eller så lider man själv av vantrivsel för att man aldrig hinner göra allt, och om man hinner göra nästan allt blir man utbränd. Och det är så mycket hela tiden att man aldrig hinner stanna upp och tänka på vad man vill, eller hur man ska lösa allting. Urk.

  23. PETRA Schmidt Johansson

    Alltså ja skon klämmer och jag tror jag vet var. Att vi som individer inte har rätt att välja själva (tror vi) eftersom att kvinnor som väljer att vara hemma mer eller gå ner i tid automatiskt får stämpeln, fast i kvinnofälla. Varför är inte mannen hemma? Varför ska du gå hemma? Det kan ju faktiskt vara så enkelt att vi i vår familj har upplägget att vi gör det som vi mår bra av? Min man jobbar mycket i perioder men det resulterar i långa ledigheter också, jag vill faktiskt vara hemma, tro mig jag har stött och blött varför, är jag inte bara bekväm? Är det för att jag har vanan inne? Men nä, jag vill vara hemma med barnen och jobba men min familj är viktigare. Kram

  24. Malena

    Vi har båda gått ner, jag jobbar 74%, maken 90% och jag ÄLSKAR att få vara hemma mer med kidsen! Känner mig inte alls fast i nån kvinnofälla utan snarare väldigt priviligerad som får spendera tid med våra barn.

  25. Caroline

    Jag fattar PRECIS vad du menar! Detta är högaktuellt för oss just nu – jag är hemma med tredje barnet och har funderat hur i helskotta jag ska kunna återgå till jobbet… hur ska det gå?? Och sen är nästa tanke just något i stil med det du skriver – varför kan inte också pappan gå ner i arbetstid?? Varför ska det vara så svårt? I vår bekantskapskrets finns det INGEN pappa som gått ner i arbetstid. Och det irriterar mig som fan, inte minst eftersom jag ser mammor som håller på att bränna ut sig totalt.

    Och nu är det absolut inte så att min man på nåt vis inte skulle uppmuntra mig i min karriär, tvärtom. Vi pratar massor om den här saken och skrapar oss i huvudet och funderar på hur det hela ska gå ihop sen när det gäller. Men när det kommer till kritan och det blir dags att fatta de svåra besluten, så finns det en massa rationella orsaker till varför det ändå kommer att vara jag som jobbar mindre. Kvinnofällan, here I come!

    Problemet är väl att det inte är så svartvitt – det finns alltid någon förklaring till varför det blir så att det är oftare är mamman som jobbar deltid. Och många mammor som jag känner VILL stanna hemma med barnen – antagligen just som du säger för att de har vanan inne. För mig känns det hemskt att ens TÄNKA på att börja lämna vår minsting (och högst antagligt sista barn) på dagis – vill inte, men vill. Också min hjärna grötar till sig vid det här skedet – det är något som är så jäkla fel på systemet, men vete fan hur man ska fixa det.

  26. Cynthia

    Okej, så enligt mig är den här kvinnor vs. män som kan trappa ner i arbetstid en sak – och det kan man ju diskutera. MEN jag har upptäckt någpt annat, varför jobbar vi alla på så här? Hela veckor och det känns som man är otillräcklig antingen på jobbet eller hemma eller båda. Man räcker liksom inte till… Svaret är minimalism, eller något ditåt. Behöver man faktiskt 3 eller 5 st av (fyll i valbart föremål) eller klarar man sig med en? Eller utan? Osv. Vårt konsumtions och "prestige" samhälle är dåligt för plånboken, för humöret, för hälsan och för miljön. Trappa ner. Och plötsligt behöööööver man inte så mycket pengar mer och kan spara istället eller trappa ner i arbetstid (oberoende av kön). Detta försöker jag målmedvetet själv arbeta för nu. Bryta invanda mönster och faktiskt känna efter vad jag mår bra av. Är det domdär skorna som jag villhöööver. Eller är det tillräckligt med plats i skåpen hemma så att jag inte får spunk och nervstärv varje gång man försöker ställa undan nånting men allt är redan fullt…

  27. Johanna

    Tycker lösningen är att båda går ner i arbetstid (förutsatt att man har råd och det är väl där skon klämmer för många). Vi gjorde så att jag som mamma var hemma första halvåret och min man andra halvåret. En tid efter det jobbade vi båda 50 procent och turades om att vara vårdlediga. Nu är planen att båda jobba 80 procent och att tösen ska vara i dagvård tre dagar i veckan. Vi är mycket nöjda med upplägget och jag rekommenderar varmt att man delar på föräldraledigheten. Det är liksom Win-win för alla. Föräldrarna får både tid med barnet och samtal med andra vuxna och barnet får två närvarande föräldrar. Toppen för relationen också att båda vet hur man packar en skötväska och vilken pipmugg barnet föredrar!

  28. Eva

    Med en kvällsgrötig hjärna tänker jag att det nog är en kvinnofälla. Jag är hemma. Lite för min egen skull men mest för barnens skull. Jag älskar att de två äldsta som måste iväg på morgonen får ha lugna morgnar och slipper Morris och eftis. De får komma hem kl 13 och vi får göra det som faller oss in. Vi kan göra läxor på eftermiddagen innan man är trött. Treåringen är iväg 2 förmiddagar i veckan och sen kan vi gå på föräldra/barnträffar de andra dagarna. Eller göra inget. Eller veckohandla vilket på riktigt kan vara superkul för en treårig om mamma inte är stressad och man får hjälpa till. 6månadersbabyn hänger bara med… Jag gör det för att jag har möjlighet och för att familjen mår bra av det. Skulle familjen må bra av att pappan var hemma och jag jobbade – absolut! Sen är det ju den grejen att andra kvinnor gjort som jag och därför är jag den med lägre lön… sen kan man pensionsspara för att det inte ska drabba en som 60 åring. Men visst – karriärsmässigt är det ju ingen höjdare. Om jag lever tills 100 – kommer jag då att ångra att jag inte jobbade mera eller la mera tid på barnen? Visst är det en kvinnofälla men hur löser man det utan på bekostnad av barnens välmående? I Sverige har man löst det med ett väldigt förmånligt dagis och en övertro på pedagoger men enligt mej på barnens bekostnad. Och i långa loppet kommer det ju i framtiden att generera lika lön.

  29. Läser med intresse både första inlägget i ämnet och detta, och nog sätter du fingret på mycket av den problematik många familjer brottas med idag. Frågorna är helt enkelt fler än svaren, sådär rent generellt sett.

  30. Ak

    Vi har båda gått ner i arbetstid och jobbar 80 % nu. Jag har kortare dagar och sambon har fyradagars veckor. Barnen är ju små bara en gång.

  31. Sofia

    En lösning är att ta hjälp. Det är bara ett så himla främmande koncept i vårt land och gudförbjude svenska/finska missunnsamheten, jantelagen, sisun, klara allt själv osv.

    Det handlar såklart om ekonomin där också, men kunde staten komma med nåt bidrag, avdrag? Det skulle ju även erbjuda arbetstillfällen. Kunde vara frågan om sk. extramommo, unga, studeranden. Au pairer såklart. Hemhjälp.

    Jag läser i kommentarerna att folk gärna vill satsa på karriär inkl. inkomsten, pensionen, utmaningarna, egna psykiska välmåendet, kollegorna. Men inte får ihop det. Att gå ner till 74% för att ha mer tid med familjen. Och så blir det kvinnan som sköter oavlönad markservice. Men om båda jobbar 100, får full lön och så outsourcar man hämtning på dagis och mataffär, lasagnefixandet och disk eller städning, tvätt och strykning. Eller skjutsning till/från barnens hobbyn. Då har man fortfarande kvalitetstid med familjen. Och betalar kanske någon annan den där 15-25% av sin lön (så det blir plus minus noll) men tummar inte på pensionen, måste inte välja vems karriär som är viktigare, får kvalitetstid och orkar bättre? En annan person får jobb och inkomst.

    Hur kan detta inte gå att ordna på något vänster? Privat eller kommunalt. Är det skamfullt? För vem och varför?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.