Ett barn som hör sina styrkor lär sig att tycka om sig självt.

Trots att Fader vår har varit bortrest på träningsläger hela veckan har vi haft tre riktigt fina dagar med barnen här hemma. Känns så skönt att ha kommit till ett skede när man inte ens tycker det är jobbigt att den ena åker bort. Barnen är så snälla och vardagen rullar på i sakta mak. Tänkte till och med i min naivitet: ”Kanske kunde man ha hur många barn som helst – bara man fick dem med minst sju års mellanrum, hah!”.

I morse när vi åt frukost satt de stora med hjärtögon och fanstiserade om när My ska börja dagis (framför allt när man får hämta henne som en lerig, snorig kuraklimp från dagisgården – det tyckte de var uuuuurgulligt). Och jag tänkte – återigen – på vilket privilegium det är för en liten människa att få ha så här många stora människor som älskar henne till döds. Deras outtröttliga lekar och kramar och snälla ord. Kommer de alltid att orka vara så här bra mot henne? Kan man ens få en bättre uppfostran? Kommer jag ens att behövas? Heh.

Förresten, på tal om uppfostran: Jag pinterestade efter bra väggfärger till barnens rum igår kväll och ramlade då över något helt annat. Mycket är ju fullkomligt megatöntigt på Pinterest, men hittade någon föräldrasida med en massa uppfostringsdravel. Och även om jag för det mesta tycker att sånt är överskattat (för man är ju ändå som man är – tycker det är mer eller mindre omöjligt att ställa sig efter någon ”metod”).

Men det här tyckte jag ändå var tänkvärt. Vi behöver ju inte ta diskussionen om arv och miljö just nu (räcker gott och väl med en nypa salt!). Här kommer en ytterst fri översättning (från engelska) om något vi kanske kan tänka på någon gång när vi orkar. Som en sorts onsdagspepp i allas vårt förhållningssätt till småttingar (och varför inte vuxna också!).

Ett barn som ofta blir kritiserat lär sig att döma.

Ett barn som ofta blir förlöjligat kryper in i sitt skal och blir blygt.

Ett barn som lever med rädsla blir oroligt.

Ett barn som lever i avundsjuka blir missunnsamt. 

Ett barn som lever med skam lär sig att känna sig skyldig.

Men!

Ett barn som får uppmuntran lär sig att försöka.

Ett barn som ser generositet förstår det goda i relationer.

Ett barn som ser ärlighet lär sig förlåta.

Ett barn som lever i empati lär sig vänlighet.

Ett barn som hör sina styrkor lär sig att tycka om sig självt.

Ett barn som lever i acceptans lär sig att älska.

Japp. Det var det. Trevlig onsdag!