I tio år har fammo och faffa varit våra barnvaktsklippor i vått och torrt. I tio har har de alltid (precis varje gång man har kommit tillbaka) sagt ”oj oj, det det har gått så bra så braaa, inga problem!”. Har aldrig blivit uppringd eller hemringd. Aldrig hört om skrik, aldrig rört panik. Och då har de stora barnen verkligen varit där från .. ja, så gott som från start. Det har varit tio år av noll förhandsstress (i regel kan man säga att de hellre har varit där än hemma).
Until this day.
I fredags hade jag köpt biljetter till Pelle Svanslös-premiären på Wasa Teater till alla över en meter. Nå, för det första var mina barn (eller snorungar) så otacksamma och bortskämda att de strejkade halva dagen och ”int oooorkade kommma med” och de skulle ju ”ändå se den med skoooolan senare i vår”. Blev ju skitsur och sa de skulle skärpa sig (som en parentes till föregående inlägg kan man ju konstatera att mina ambitioner om att förvandla dem till små kulturtanter inte alltid går helt hundra). Nå väl, ringde i vanlig ordning in fammo och faffa, så de skulle få hänga med My så länge. Barnen skärpte sig. Och allt var frid och fröjd.
Tänkte inte mer på den saken.
Innan vi kom tillbaka hem, tre timmar senare.
OMG.
My hade gallskrikit i mer eller mindre en timme innan vi kom. Så där så att hon hoppade i hela kroppen (sån där gråthicka, ni vet) länge efter. Hon hade drabbats av en otröstlig längtis som på inga vis kunde avledas. Som trebarnsmor tycker jag väl att det mesta i barnväg är sånt som man har upplevt fyrahundra gånger förr. Ingenting är nytt och så gott som ingenting lyckas ta en på sängen. Det mesta har man sett förr.
Men det här! Det här var verkligen nytt!
Hon kastade sig om halsen på en, alldeles genomsvettig av gråt, och där slutade förstås allt det läskiga. Men ack och ve. Hade inte tänkt mig att det kunde vara på detta viset också. Liksom stöööön om man ska behöva spänna sig för barnvakten. De andra barnen har aldrig reagerat så här (men man fattar förstås: har man en så här snärtti mor så vore det ju konstigt om man inte brölade efter henne).
I dag behövde vi igen barnvakt, men My anade väl vad som var på gång och sov tappert tre timmar på balkongen, så hon slapp se sina SUPERFARLIGA, GENOMLÄSKIGA farföräldrar som väntade inne. Vi hann – taco lov – hem igen innan hon vaknade (aj aj, detta hisnande, innehållsrika liv som är mitt). Så nu får vi verkligen lägga oss i hårdträning. Snällare snällisar än fammo och faffa finnes ej, så här ska sannerligen hjärntvättas på andra fronter än kulturfronten. Yass!
Barnvakt – PAH!
Hälsar My från kvällsgröten.
Forever Jung 
Hej, blir både provocerad och avundsjuk då jag läser om "barnvaktsproblem" – själv har vi inga far- eller morföräldrar som kan ställa upp, inga syskon eller nära vänner heller 😦 Var hittar man pålitliga barnvakter i Vasa (att anställa)? MLL?
Jag har några på lager, om du fast mejlar!
Annars säkert MLL, ja!
Ojoj, de där barnvaktsproblemen… När Ronja var liten bodde vi ju i samma stad som mommo och moffa. Men hon hade grov separationsångest från start. Gallskrek en tid, i Mys ålder, bara hon såg mommo och moffa eftersom hon säkert anade att det var frågan om att vi skulle iväg… Vi har alltid bävat inför barnvakt. Och använt det så lite vi bara kunnat. Har fått två barn som varit lika. Vi har fått bända dem från oss när vi ska gå nånstans och det har lett till att vi faktiskt inte har velat skaffa barnvakt. Bara då vi verkligen måste. Vilket är rätt jobbigt faktiskt. Vi hade ju ännu en förskolekille som vrålskrek hela förskoleåret och personalen fick bända loss honom ur hans grepp om oss. Så vi har en lång historia om dessa problem… Håhå. Men äntligen börjar vi vara ur denna ruljans. Tacka vet jag åldern och att de faktiskt växer upp nångång. 🙂 Och så har vi ju samma problem som kommentaren ovanför, att inga naturliga barnvakter finns på ett lagom avstånd.
Den här bilden är helt underbar. Liksom beskrivningen.
Hej, blir både provocerad och avundsjuk då jag läser om "barnvaktsproblem" – själv har vi inga far- eller morföräldrar som kan ställa upp, inga syskon eller nära vänner heller 😦 Var hittar man pålitliga barnvakter i Vasa (att anställa)? MLL?
Jag har några på lager, om du fast mejlar!
Annars säkert MLL, ja!
Ojoj, de där barnvaktsproblemen… När Ronja var liten bodde vi ju i samma stad som mommo och moffa. Men hon hade grov separationsångest från start. Gallskrek en tid, i Mys ålder, bara hon såg mommo och moffa eftersom hon säkert anade att det var frågan om att vi skulle iväg… Vi har alltid bävat inför barnvakt. Och använt det så lite vi bara kunnat. Har fått två barn som varit lika. Vi har fått bända dem från oss när vi ska gå nånstans och det har lett till att vi faktiskt inte har velat skaffa barnvakt. Bara då vi verkligen måste. Vilket är rätt jobbigt faktiskt. Vi hade ju ännu en förskolekille som vrålskrek hela förskoleåret och personalen fick bända loss honom ur hans grepp om oss. Så vi har en lång historia om dessa problem… Håhå. Men äntligen börjar vi vara ur denna ruljans. Tacka vet jag åldern och att de faktiskt växer upp nångång. 🙂 Och så har vi ju samma problem som kommentaren ovanför, att inga naturliga barnvakter finns på ett lagom avstånd.
Den här bilden är helt underbar. Liksom beskrivningen.