Är det så konstigt att vi inte var intresserade?

Medan jag målade en stol i morse (har lite målarhysteri på gång just nu) lyssnade jag på senaste avsnittet av Blankens Swanberg-podden. De pratade bland annat om hur provocerande lite kvinnor det finns i den vanliga kristendomen som vi känner till. Skrattade högt när de refererade till det som ”gubberiet” som pågår i bibeln. En massa historier om en massa män, män, män. Som förvisso gör bra grejer (Jesus och hans tolvmannaposse var ju inga asshole), men visst är det ju trist att man som kvinna hittar rätt få medsystrar.

Såklart finns det sköna brudar där också, men i regel tror jag de sitter lite i baksätet (kan ju inte komma här och hävda någonting eftersom mina bibelstudier är rätt så obefintliga). Men de stories jag minns så här på rak arm är nog rätt så gubbiga. Noas ark, den barmhärtige samariten, Jona och firren, David och Goliat, Mose och de tio budorden etc. Eller hette han Moses? Eller vad det en annan som flöt i vassen?

Nu har jag ju inte hört till kyrkan på snart tio år, så jag vet väldigt lite om vad som pågår där. Men nästan varje gång jag hör snackas om nåt, så är det ju i regel bra grejer (kyrkans utlandshjälp är ju t.ex svinbra – och överlag gör ju kyrkan mycket gott för utsatta människor och jobbar hårt för medmänsklighet). Cecilia sa, mest på skämt, att kyrkan skulle ha mycket att vinna på en pikiliten rebranding. Kanske ta bort lite av gubbigheten. Fattar förstås att man inte kan göra det bara så där (vore ju intelligent att komma här och föreslå att man ska radera Gud ur bibeln, hahaha). Men ändå ett intressant spår.

Hela vintern har jag också, som jag sagt många gånger förr, lyssnat mycket flitigt på Genushistoriepodden och blivit så stöööörd på att jag inte har fattat att historia kan vara så otroligt intressant. Visst, jag tyckte om historia i högstadiet, i gymnasiet, på universitetet, men det stör mig ändå att det finns så otroligt mycket mer som man kunde ha läst om. Jag förstår – återigen är jag inte fullt så korkad som jag låter – att det finns en självklar poäng i att läsa om krig, landsgränser, slag, kungar för att förstå den samtid vi lever i. Men nog var det ju oskäligt många gubbar i våra historieböcker. 

Men det förstod jag kanske först när jag fick höra en annan bit av historien just tack vare ovanstående podd. Och först då blir man ju superirriterad! När man inser vilken historienörd man kunde ha blivit – om någon hade öppnat de ögonen!

Jag gick aldrig riktigt i gång på antikens Grekland eller första världskriget. Men hade någon kommit dragande med lite mer kurser om vardagen och den lilla människan hade jag inte varit svår. Tänk någon kurs om hur till exempel barnföderi och familjeliv sett ut genom historien (rekommenderar till exempel avsnittet ”Föda barn 1700-2017”), om kvinnliga aktivister, om arbetsliv, om maskulinitet/feminitet genom historien, om häxor, skönhetsideal och fulhet, om kvinnornas vardag i krigen, om prostitution och makt, om minoriteter. En hade sluktat det i ett NAFS.

Och ja, jag fattar att mycket är för smalt för att dra igång framför 20 galna femtonåringar. Men ändå! Varför snackade man så lite om vardagen och den lilla människan? Eller är det bara jag som har dåligt minne?

Nå väl, tur att man på äldre dagar hinner lära i kapp (till exempel genom barnens bok ”Godnattsagor för rebelltjejer” som ni ser där uppe). 100 berättelser om fantastiska kvinnor. Väntar nu på att någon ska dra ihop en liknande om bibeln! 

Fast först ska jag måla lite till.  

Häj!