Hur ska det gå för mammorna?

Jag såg en instapost av Amanda Schulman häromdagen, som jag fick lite feeling av. Eller feeling och feeling. Tänkte att jag skulle blogga om det. Inte för att jag nödvändigtvis känner igen mig. Jag har inte blivit utsatt för hårda domar och pekpinnar (eller så har jag bara varit för dum för att inse att de var avsedda som just pekpinnar). Men så är jag ju inte heller någon offentlig person med hundratusentals följare, utan mest en vanlig trebarnsmorsa med ovanligt snälla bloggläsare.

Det är varje flerbarnsmammas plikt att stötta förstagångsmammor, skriver Amanda. Och det har hon förstås rätt i. Duger gör vi allihopa! Men jag vet inte hur ofta jag under vintern har klickat upp blogginlägg i Facebook-gruppen ”Finlandssvenska bloggare” som har handlat om att känna sig som världens sämsta morsa. Ofta har de kanske också innehållit en liten rant om att vi måste sluta jämföra oss med varandra. Om mammashaming etcetera. 

Och jag har funderat mycket kring det. Att det är så absurt om man tar ett steg tillbaka och försöker kasta om rollerna. Har ni någon gång sett en pappa som har kastat sig ut och ba ”ääää, jag känner mig som världens sämsta farsa”? Kanske finns det någon, men jag har i alla fall inte sett till någon.

En känner ju jättemånga mammor här i livet. Unga, medelålders, gamla, jättegamla. Alla är de unika på sitt sätt, men om det är något som förenar dem alla, så är det att de alla har gjort så gott de har kunnat, med de förutsättningar som de har haft i det skedet av livet. Nu generaliserar jag kanske, men jag tror till och med att många av dem har gjort ett större jobb med barnen än papporna – men likväl är det de som står där och känner sig som den sämsta föräldern i världen. Intressant, va. Orättvist, you say? Kanske?

Ska det verkligen vara nödvändigt att känna den känslan då? Nå, nu är känslor till för att kännas och det går inte alltid att rationalisera bort sånt som känns hårt inuti (om det är någon som vet det, så är det jag!). 

När jag fick mitt andra barn sa en klok person ”Ja, barnen går det minsann ingen nöd på, dom behöver du inte oroa dig för, men mammorna – hur ska det riktigt gå för mammorna?”. Och jag har skrattat mycket åt det (och haft mycket tröst av just den tanken i mitt föräldraskap). Hur vi än gör, så överlever barnen högst sannolikt. Men med alla dagens alternativ, alla krav, alla normer, faror, fällor och gud vet vad – ja, där står mammorna med flackande blick och darrar. Helt lätt är det inte.

Nu har jag inga vetenskapliga belägg för mitt påstående, men min magkänsla säger att det aldrig har varit så lätt att vara bebis som nu – men aldrig varit så svårt att vara morsa.

Men för mig har det varit en stor tröst att se på mig själv i bemärkelsen att jag alltid jobbade med de förutsättningar som fanns. Inte var jag någonsin den bästa möjliga morsan (ofta var jag till och med riktigt rutten). Men när jag inte orkade hela vägen in i mål, så fanns det helt enkelt inga andra vägar. Då var allt snällmammi-kapital avverkat för den perioden – och så var det med den saken!

Det var inte så att jag ville skrika och vara trög. Det var livet och orken och skiten som kom emellan, så som livet och orken och skiten tenderar göra. Det var nu inte så att jag till exempel ville föda ett prematurbarn till exempel, men vem kan välja det? Sedan fanns det perioder när jag var rakt igenom underbar. Så där så att jag själv såg mig själv i spegeln och tänkte ”VEM ÄR DU, DU SOM ÄR SÅ FRUKTANSVÄRT SNÄLL OCH HÄRLIG?”

Tänkte att jag skulle säga det högt, en gång för alla, så som Amandas flerbarnsplikt råder. Att jag ser (och tror!) att vi alla kämpar på – även om vi många gånger rör oss i vitt skilda riktningar och med helt olika förutsättningar. Ibland går föräldraskapet skitbra, ibland går det helt åt helvete. Ibland finns det kraft och utrymme för förbättring – ibland inte. 

Och när man ser att grannen harvar på, minst lika hålögt i sin gräsmatta, kan man bara vinka och säga tjena. Kanske harvar hon på ett sätt jag inte gillar, men kanske gör hon det på ett sätt som gör det lättast för henne just nu. Hur vi än slirar på i föräldraskapets dikeskanter tror jag ändå sällan det finns belägg för att vi är sämst i världen. Och finns det, så finns det säkert också förklaringar (för att inte tala om lösningar).

Snäll klapp på kinden!