Världens mest jämställda länder inte är så jämställda som vi önskar.

Arkivbild: #knytblusförsara 2016. 

”Gör nåt i Afghanistan  istället – där jämställdhetsarbetet behövs på riktigt!”. Så brukar det låta från de gnälligaste leden när någon påtalar att någon feminististisk reform behövs här på hemmafronten. ”Finland hör faktiskt till de mest jämställda länderna i världen, så sluta häng upp er på småsaker”. 

Den visan har vi hört många gånger. 

Men om det är något som det senaste året har bevisat, så är det att jämställdhetsarbete också behövs i de länder som kallas för ”världens mest jämställda länder” (att man är mest jämställd betyder tyvärr inte att man är jämställd). Det har bland annat metoo-rörelsen visat. Och den här veckans gubbröra feat. Sara Danius.

Jag vet inte hur insatta ni är i den härvan, men i korthet: Svenska Akademien, som bland annat utser Nobelpriset i litteratur, har haft tre manliga ständiga sekreterare under min livstid. 15 män före det. Nu senast en kvinna (den första kvinnan sedan 1786!), Sara Danius. 

Hela den prestigefyllda akademien har bestått av 18 ledamöter. Den senaste veckans kris bottnar i att Jean-Claude Arnault, make till en av ledamöterna, misstänks för upprepade sexuella trakasserier och övergrepp. Finansieringar från Akademien har han också fått för sin kulturklubb Forum som han drivit med sin fru. Många av övergreppen har bland annat skett i akademiens lokaler. Så jäkla många vidrigheter där (orkar inte gå in på alla).

Det här har folk försökt föra fram förr. 

Men det har viftats bort. 

Av den ena manlige ständige sekreteraren efter den andra. 

Men det var kanske först i samband med höstens #metoo som 18 kvinnor trädde fram i DN som det här fick gehör på allvar. 18 kvinnor vittnade om att Jean-Claude Arnault (i medierna kreativt kallad ”Kulturprofilen”) har trakasserat dem genom åren. Äntligen var det någon som tog dem på allvar. Kanske också för att det äntligen fanns en kvinna vid rodret för Akademien, Sara Danius. I egenskap av ständig sekreterare fick hon förstås ta tag i den här skiten. Lyfta katten på bordet. Modernisera. Göra om, göra rätt. 

Den här soppan har många sidospår. Men det är här på slutet som det blir så absurt. Och vi får ytterligare ett bevis på att män alltid kommer undan så lätt. Att det faktiskt inte alls är särskilt rättvist här i världen.

Också 2018, i världens mest jämställda länder, döms kvinnor hårdare än män.

Sara Danius röstas bort och utesluts ur Akademien.

Också Katarina Frostenson, gift med Jean-Claude Arnault, slutar. Kanske av orsak (eller hmm, vet faktiskt inte, men det vet i alla fall, att det främst är hennes man som är ett sant as). Och jag orkar verkligen inte med tanken på att det är kvinnorna som får gå när det aldrig var kvinnorna som svinade in the first place.

Är det inte så fruktansvärt upprörande orättvist? Hade Sara fått behålla sin position om hon ännu hade sopat skiten under mattan? Så som män hade gjort i årtionden före henne? Nåja, om det nu ens går att sopa den här typen av skit (tycker det börjar vara så befriande ljuvligt att se att det inte längre accepteras). Vete fan, men det här är ett så klockrent skolboksexempel på att Norden verkligen behöver fundera kring hur vi behandlar män och kvinnor. Att feminismen också behövs här (och mycket!). För det tar så lääääänge för strukturer att luckras upp.

Det här har stört mig så ofantligt. 

Och jag skulle kunna gå an i tusen år, men nu vaknar min bebis. Häpp!