Jag ser ju vad de ser.

Ibland när jag går längs gatorna på väg in till centrum fylls jag av en sån absurt stor kärlek till den här staden i den här årstiden. Passerar inte mindre än två yrkeshögskolor och ett universitet, vilket så här års, när solen skiner och trottoarerna är bara, betyder att det fullkomligen kryllar av unga, ivriga, välklädda, glada studenter på Brändö.

Känner så deras vårkänslor. En sommar framför sig (hela livet framför sig!). Fester! Klänningar! Parker! Ute! Gick bakom ett fyramanna (fyrakvinna?) gäng häromdagen och lyssnade på deras entusiastiska, finskspråkiga kvitter. Det var så många drömmar, så många tenter. Så många nya solglasögon, så många dejter.

Där gick jag efter och njöt av solen och deras smittsamma iver. Jag ville aldrig att våra vägar skulle skiljas åt, för det var så mycket som var bekant. Pirret till staden man är ny i. Det självklara i att ha sina bästisar nära (yyyyyl). Och allt det där man själv gjorde och som livet gick ut på de där första magiska studieåren. Fick sån himla feeling att jag trodde jag var 21 igen. Lätt i steget studsade jag fram (lite som med Natchos på väg till Academill, fast annorlunda).

Men sedan blev jag alldeles full i skratt när jag passerade ett stort speglande skyltfönster. För jag ser ju vad de ser. En medelålders. Med det spontana bakom sig och goretex i skorna. Barnvagn. Reflex. Grönsaker på vagnen och påsar under ögonen. Åh, de skulle säkert ha svimmat om de till på köpet såg att jag hade blått presentband i byxbuntarna (true story) sedan gummibandet sprack i utebyxorna i vintras. Ett halvt liv ifrån tenter och tisdagsrosé.

Ah ja, man ska inte inbilla sig saker här i lifvet. Varken att man är 21. Eller att livet är över (det har ju bara börjat!). För över är livet minsann inte just nu (om är någon gång man känner att man lever så är det när babyn har 39 graders feber).

Gotta go och trösta den som gnäller!