Igår kväll såg vi, precis som övriga världen verkar ha gjort i helgen, dokumentären True Stories om Aviciis uppgång och fall (finns på Netflix!). Var alldeles full av argbubbel när jag gick och lade mig igår.
Konstaterade att vi verkligen inte har lärt oss någonting.
Filmen är en klassisk – och så tidstypisk – stilstudie i hur en ung människa pressas rakt ner i utbrändheten. Det var verkligen magont deluxe i mig när Tim desperat försökte säga att han inte orkar, och faktiskt inte alls vill, fortsätta turnera. Att han vill ställa in resten av turnen och ingen (herregud, ingen!) lyssnar. Eller de kanske hör honom, men det kostar för mycket.
Bara lite till, bara lite till.
Av erfarenhet vet jag hur svårt det är att stoppa ett hjul som har rullat lite för långt, lite för hårt. Och då rullade mitt liv sannerligen inte ute över hela världen med miljontals dollars och hundratusentals människors förväntningar på mina axlar, så kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste ha varit för Avicii.
Men mitt i känns det precis så där. Att det verkligen inte går att stoppa skiten. Vad jag kan se gör Avicii precis allt rätt (han säger till, försöker komma loss, pratar högt om sin ångest etc.), men som jag ser det har han inga människor runt omkring som tar honom i handen.
Jag tycker kanske att själva dokumentären är ganska taffligt gjord (alldeles för mycket fansfrieri), men Tims rop på hjälp skär mig verkligen i hjärtat. Han gör allt rätt – och hur mycket bromance vi än ser i teamet – så upplever jag ändå det hela som ett stort, fett svek mot en plikttrogen, ung arbetsnarkoman.
Tycker Mia Skäringer fångade det mest svidande – och beskrivande – ögonblicket på insta:
Lägg på lite fysiska hälsoproblem och nervositet som lätt leder till missbruk (”ett par drinkar före spelning ba”). Hade ju också en bukspottkörtelinflammation i samband med mina gallproblem för några år sedan, och kan så totalt relatera till hans smärta. Jag klarade knappt av att titta på hans manager utan att kasta ägg på teven igår.
Fattar att nöjesbranschen är speciell. Och att artistlivet inte går att jämföra med något annat. Men jag tycker ändå att det är häpnadsväckande att det inte visas någon lyhördhet (i alla fall inte så här framför kamerorna). Ingen empati. Ingen vilja att värna om en begåvad pojkes känsloliv. Liksom vad hjälper det att män pratar om känslor om det ändå inte finns någon som lyssnar? Tycker kanske att folk som arbetar runt artister pikkuhiljaa kunde komma fram till 2018.
Vi behöver inga fler Amy Winehouses.
Och slutet på dokumentären (ska det föreställa någon slags happy ending?). Tycker det är ett sånt sorgligt hån mot Tim att fläska på med bilder från hans sista stora gig och avslutningskonsert på Ibiza. När hela filmen handlar om att han verkligen inte vill göra just det, eftersom det ger honom ångest. Men också här tjejgissar jag att det gjordes – ylläri ylläri – för fansen. Som i förlängningen betyder: pengarna.
Vi ser det här överallt. Unga, begåvade människor som faller som furor under pressen att leverera.
Och som vanligt lär vi oss ingenting.
Eller?
Forever Jung 
Vad roligt att du tog upp det här. Sitter i detta nu och skriver om samma sak, men med ett mörkare perspektiv. Psykisk ohälsa dödar, tyvärr.
Ja, inget skiljer fysiska och psykiska sjukdomar på den fronten. Båda kan döda.
Det här inlägget alltså, 5/5.
Tack, du!
Jag har inte varit så bekant med Avicii från tidigare men efter dokumentären så måste jag säga att mitt hjärta blöder för denna lessna, ensamma kille som ingen tog under sina beskyddande vingar. Så himla onödigt och tragiskt.
Har heller inte haft nån superstark relation till hans musik, förutom att Wake me up i tiderna var så saaakelis bra. Men själva problematiken kring en ung persons press att leverera är så förfärligt bekant, att jag vill slå huvu i väggen. Så tragiskt att ett geni ska behöva dö för att folk saknar empatiska öron.
Bra skrivet! När ska vi fatta att världen inte behöver snurra så frrruktansvärt hårt hela tiden? Det sku behövas lite vanlig hederlig lugn och ro på samtliga fronter 2018.
Såg själv dokumentären innan han dog, i ett helt annat ljus. Då var det helt klart ett ett "happy ending", betydligt mer happy än vad det förmodligen var att se filmen nu. Så kom ihåg att dokumentären är gjord i en annan tid.
Vad roligt att du tog upp det här. Sitter i detta nu och skriver om samma sak, men med ett mörkare perspektiv. Psykisk ohälsa dödar, tyvärr.
Ja, inget skiljer fysiska och psykiska sjukdomar på den fronten. Båda kan döda.
Det här inlägget alltså, 5/5.
Tack, du!
Jag har inte varit så bekant med Avicii från tidigare men efter dokumentären så måste jag säga att mitt hjärta blöder för denna lessna, ensamma kille som ingen tog under sina beskyddande vingar. Så himla onödigt och tragiskt.
Har heller inte haft nån superstark relation till hans musik, förutom att Wake me up i tiderna var så saaakelis bra. Men själva problematiken kring en ung persons press att leverera är så förfärligt bekant, att jag vill slå huvu i väggen. Så tragiskt att ett geni ska behöva dö för att folk saknar empatiska öron.
Bra skrivet! När ska vi fatta att världen inte behöver snurra så frrruktansvärt hårt hela tiden? Det sku behövas lite vanlig hederlig lugn och ro på samtliga fronter 2018.
Såg själv dokumentären innan han dog, i ett helt annat ljus. Då var det helt klart ett ett "happy ending", betydligt mer happy än vad det förmodligen var att se filmen nu. Så kom ihåg att dokumentären är gjord i en annan tid.