Att ha lätt för språk gör livet pikulite enklare.

Ofta hör jag mig själv säga till mina barn att det är så viktigt att man skriver. Poängterar – antagligen alldeles för ofta – att man ska skriva skriva skriva så mycket man bara orkar för sig själv (eller för andra, vad man nu föredrar). Spelar ingen roll vad man skriver – huvudsaken att man skriver.

För om det är något som jag tackar min skapare för flera gånger i veckan, så är det förmågan att ha väldigt lätt för text. Det tänker jag på ibland när jag ser folk som inte har det. För många kan det ju till exempel vara ursvårt att få utkrystat ett vanligt mejl (hur ska man börja? hur ska man formulera budskapet? vilken ton ska man använda? kan det misstolkas? hur ska man avsluta? etc.). Och då menar jag alldeles vanliga dödliga utan läs- och skrivsvårigheter. 

Att kunna slänga sig med bra ordflow gör många saker är i livet så mycket lättare. Säg nu till exempel att ha förmågan att förklara det man vill ha sagt. Måla upp en bild som alla kan se! Att engagera folk! Övertyga! Argumentera!

Eller att sätta ord på känslor. 

Att ha ett bra språk kan ju till och med vara helt avgörande för ditt personliga mående (om du inte kan förklara hur dåligt du mår – eller på vilket sätt det känns dåligt – så är det ju avsevärt mycket svårare att få hjälp!). Många tänker kanske att ”språk” är ungefär ”modersmål i skolan” och så var det med den saken. Men språk och kommunikation kan ju också vara helt avgörande för hur du lyckas i relationer.

Språk är så viktigt. 

Kroppen! Känslorna! Relationerna! Diskussionerna! Hela människan! 

Har jag sagt det tillräckligt många gånger nu?

Och egentligen har jag inte någon hög skapare att tacka, som jag skrev där ovan, för den enda personen som har en andel i mitt skrivande är jag själv. Jag har nött, nött och nött i dagböcker, skrivböcker, webbcommunities, bloggar, artiklar, kolumner och varierande klott i över 25 år. Jag har numrerade dagböcker ända upp till 17. Den artonde blev antagligen den som jag skrev på diskett (jag har disketten kvar, men vete gudarna hur jag ska läsa den dagboken!). Den första dagboken är ljusblå med Mumin och är daterad till 1991 (jag är född -86).

Jag producerade orimliga mängder text i mellanstadiet. Jag kunde sitta och skriva i flera timmar. Drömma om vem jag var kär i (och hur jag skulle charma honom med mina ”nya hiphop-byxor”). En helg i skären när det var dåligt väder, och jag var kanske 13-14, skrev jag fyrtiofyra A4:or. Lite som en lättviktare till gradu. 

Därför blir jag så glad när jag ser att barnen sitter och nonsensklottar på ett papper. Skiter i vad de skriver (antagligen en av hundra arga lappar till mig) men bara pennan rör sig är jag nöjd. Alla ord är hemåt!

Det här inlägget skulle egentligen landa i mina 5 bästa skrivtips, men eftersom introt blev så fruktansvärt långt och utdraget, så tror jag vi skjuter fram dem tills i morgon. Kika in på nytt då, så gör vi ett nytt försök!