Jonas Forsbacka.

När Janne Grönroos och Fredrika Lindholm slutade på X3M muttrade jag gubbigt i skägget “jahapp, jahapp, där rök de sista man kunde lita på”. Och faktum är väl att Yle X3M har tappat många brandmässigt viktiga profiler för folk i min generation under de senaste åren (inte bara Janne och Fredrika, utan också Frida, Christoffer, Nicke, Magnus).

Jag skulle kanske till och med gå så långt som att säga att x3m säkert gör många saker rätt när en sån här tant inte längre orkar lyssna. Jag hör inte till målgruppen (det ser vi ju väldigt tydligt när Vega orkar boybandkvällar). Och för det andra så är det väl ändå ingen under 20 som ens förstår det fina i flödesradio.

Men folk kör ju ännu bil och då händer det ju att man knäpper på bilradion. Så som jag exempelvis gjorde i fredags när jag körde till Karis. “Lägg på x3m” brukar min äldsta kommendera från baksätet. Han tycker det är den bästa kanalen (och kanske den enda som ens lite snackar om sånt som han förstår sig på).

Och vi lyssnade i fem timmar.

Har många gånger tänkt på vem som ska bli de nya stora profilerna på kanalen. Tycker de gör så fruktansvärt bra videoinnehåll, men har kanske inte direkt tyckt att någon av de nya har kunnat fylla de stora programledarskor som många av de jag nämnde här ovan lämnade i tamburen när de gick.

… until Jonas Forsbacka came along.

Nu kanske ni tycker att jag är löjlig, men det är inte lätt att hitta en programledare som hela tiden håller sig på rätt sida av mina stränga pk-ramar. Jag har ofta tyckt att det sliras i utkanten av vad som kan klassas som okej. Många gånger har jag bytt kanal för att jag inte riktigt orkar med jargongen på X3M.

Och lika många gånger har jag suckat “kan man inte få tillbaka Fredrika, Janne och Christoffer så man slipper spänna sig?”. Och Gud ska veta att jag har förståelse för det. Jag har inte skamsköljningar för mycket, men jag kan nästan döööö av skam när jag tänker på mina år på radion (vi pratar helt enkelt inte om det). Jag var urskit. Och jag förstår att det krävs så galet med spelöga och talang och tajming och kompetens för att göra bra radio.

Men det har Jonas Forsbacka.

Jag är så lycklig att det äntligen finns en programledare som känns så där jukkaisojokigt säker och trygg. Det blir inte taskig stämning när Jonas är där. Det blir inte homofobiskt, kvinnofientligt eller rasistiskt. Det blir alltid på rätt sida av mina stränga gränser. Det blir roligt och det flyter framåt. Det blir bra radio, helt enkelt.

Och det vill jag ännu säga: Jonas gjorde en så beundransvärd intervju med Matti och Teppo-Teppos son (någon finsk rapartist vars namn jag har glömt) i fredags. Exakt så här borde alla våga! Grammatiken i finskan slog fel några yttepytte gånger, men intervjun var perfekt i den meningen att han visade att man visst kan intervjua på finska fast alla ord inte far 100 % rätt. Vilken förebild! Så länge man är glad, rolig och försöker får man hundra poäng.

Även om flödesradion dör ut, så kommer det göra det med nykarlebyflaggan i topp.

Ja, he va bare he. Häj!