Tre barn, tre lärdomar.

Det första barnet lärde mig att livet kan vara helt som förr, fast ändå inte. Han lärde mig att äta kakan och ha den kvar. Att barn nödvändigtvis inte omkullkastar en hel tillvaro. Med sitt oumbärliga lugn och sin fantastiska humor byggde han grunden till ett avslappnat och obekymrat föräldraskap.

Det andra barnet lärde mig att människor är individer. Att ingen är den andra lik, om de så stöps i samma former. Hon lärde mig att slåss och att möta mig själv i stunder jag helst hade undgått. Med sitt eldiga temperament, sitt klingande gapskratt och sin livsfarliga kaxighet påminde hon på tok för mycket om mig själv för vad som kan klassas som hälsosamt. Hon lärde mig om tack och förlåt. Och att barn omkullkastar en hel tillvaro.

Det tredje barnet lärde mig om mod. Att man måste våga för att vinna. Lita på att min tid kommer. Med sin osannolikt ljuvliga första tid i livet kompenserade hon för allt skit som hade varit. Med sina snarkande suckar och mjuka händer trollade hon bort allt ont i en arma mors trötta hjärta. Det fjuniga ljusa håret kittlade i näsan om nätterna, men det fick det göra: för allt jag ville var att bli omkullkastad. 

Det bästa jag fått i livet är ni.