Just innan man ska åka iväg från bebben några dagar får man ju alltid en liten släng av ”oj oj, hur ska detta gå?”-sjukan. Och jag sa åt Sami före jag åkte att han bara måste ljuga ifall det går åt helvete och My saknar mammi som en tok. När jag om kvällen ringer och frågar måste han säga ”det går så braaaa, så braaa” hur mycket hon än skriker. Så det var svårt att ta hans rapporter på allvar under dagarna som gick (men det verkade ändå hoppfullt när stora barnen whatsappade glada bilder och videoklipp under resans gång).
Men typiskt nog hade det gått ännu bättre än vanligt. Sedan jag slutade amma har jag fått kämpa rätt mycket för att få bebben att somna (hon bökar bara runt i sängen och ska klättra över mig och helst stå och hänga i sänggaveln). Nu hade åtta nattningar av nio gått på mindre än två minuter. Fräckt! Bjöd alla inblandade på glass i dag för att fira. Nåja, alla förutom huvudpersonen själv dårå (på tal om fräckt). Lärdom: Man ska inte överskatta sin egen förträfflighet.
Om inte annat så vet vi ju vem som inte nattar barn i fortsättningen! #winning
Forever Jung 