Vet ni ibland när man tänker att man kanske kunde vara tyst och avvakta lite snällt från sidan? Ja, ibland går det! … men oftast inte.
Vet ni vad jag är så infernaliskt, djävulskt, förbannat trött på? Ursäkta min osvenska ton här nu, men jag är så trött på att se på hur vissa som redan har det alldeles tillräckligt tufft ska vara tvungna att kämpa ännu mer.
Har ni tänkt på det? Skulle det inte vara pikulite mer rättvist att sådana som kämpar med till exempel sjukdomar skulle få allt annat i livet lite lättare serverat?
För något år sedan blev jag alldeles kall i hjärtat när min goda vän och poddpartner Nadia berättade att de har upptäckt en hjärntumör i Romeos huvud. Det har minsann inte varit någon lätt resa (och den är inte ens över ännu). Det är fortfarande fyra månader i taget. Och jag blir så arg när jag läste att det nu gick så att Romeo nekades en plats i Övis till hösten, trots att han gått där i förskola. Liksom varför är det alltid de som redan kämpar alldeles tillräckligt som måste kämpa ännu mer?
Det räcker gott och väl att kämpa mot hjärntumörer, följdsjukdomar, rehabilitering och det arma föräldrahjärtat som ständigt rusar av rädsla. För mig ter det sig alldeles absurt att en familj som redan har fullt upp med andra kamper inte ska erbjudas den skolgång som är mest trygg från förr. När det kan betyda allt för ett litet barn. Mycket förstår jag här i livet, men inte det. Att barn ska komma i kläm medan vuxna tjafsar om resurser och regionförvaltningsverkblablabla.
”Ska den skola som utbildar våra lärare få handplocka sina elever?” frågar sig Nadia i en artikel som finns på Yle i dag. Lätt att snacka om alla barns lika värde, men uppenbarligen lite svårare att verkställa i praktiken.
Har ni tänkt på att folk som har växt upp i familjer där funktionsvariationer förekommer många gånger är pikulite mer empatiska och öppna människor? Liksom lite mer icke-dömande? Jo, för att varitioner berikar! Vem är vi att välja bort småttingar som ofrivilligt fått sin beskärda del av livets hårda? Jag vet nästan ingenting om pedagogik, didaktik och skolvärlden, men det tror jag ändå: den skola som utbildar våra lärare och speciallärare kan må alldeles fint av att välkomna barn med specialbehov (det kan rent av vara riktigt hälsosamt och lärorikt). Också barn gör gott i att se att det finns många sorters olika barn!
Fattar såklart att det finns begränsningar och att det inte är så jäkla lätt att verkställa skolgång för alla barn i praktiken. Men uff så det svider när man tänker på stunden man måste säga ”sorry, dina syskon fick gå, men du är inte välkommen”.
Båda mina barn har kompisar där det förekommer funktionsvariationer i familjen (och jag tycker det är så skönt att det är vardag och no biggie med rullstolar och hissar etc.). Genom kunskap och vana föds tolerans. Och i det här fallet ser vi rätt tydligt att vuxna inte är lika smarta som barn.
Så här utifrån sett ser det ofta ut som om vuxna bara är virrpannor som vispar runt i pappershögar och sluddrar om resurser och pengar och processer och regler och förordningar. När lösningarna i själva verket ligger rakt framför.
Kämpa, Nadia. Tänker på er ofta.
Och framför allt: Kämpa Övis! Bättre kan ni.
Forever Jung 
Huvudet på spiken!
Jag förstår mycket väl din synvinkel och att det verkar orättvist. Samtidigt verkar det vara många som glömmer att Övis inte är en kommunal skola och samma regler och avtal som kommunala skolorna har gäller helt enkelt inte för Övis och då kan det bli problem i vissa situationer. Jag har också vuxit upp med en förälder som är rektor (inte i Övis men i en annan skola i nejden) så jag har kanske en annan bild av hur det går till bakom kulisserna i en skola än vad allmänheten ser. Så jag kan alltså förstå båda sidorna av problemet. Det jag dock är helt säker på är att de från skolans sida hela tiden tänker på vad som är bäst för barnet i fråga, vilka resurser de kan erbjuda och inte erbjuda, och vilken lösning som skulle vara bäst ifall skolan själv inte kan erbjuda allt. Och skolan kan ju givetvis inte kommentera enskilda barns fall i media så därför blir dessa artiklar som nu dyker upp väldigt ensidiga. Men jag kan absolut förstå fräldrarnas frustration.
Ja, finns många infallsvinklar i en härva som denna. Vet precis vad du snackar om. Men likväl tänker jag ändå att det är så typiskt vår tid att hålla på med sånt här KRÅNGEL.
JA! Som speclärarstuderande själv har jag & klasskompisarna bannats över detta. Klart vi måste få erfarenhet av alla variationer! Och så som våra föreläsare och handledare på Övis har predikat om att alla elever skall integreras osv så känns detta lite fel. Många gånger har vi upplevt att våra handledare har varit rädda för att utsätta oss för "svåra" situationer (va har nu de för betydelse o syfte?) så som att undervisa barn som Romeo. Ska vi då komma ut på fältet i tron om att alla barn har samma förutsättningar och med noll erfarenhet om barn med olika variationer? Ibland blir man verkligen besviken på sin utbildning.
Ännu för några år sedan, hade jag inte riktigt någon bra uppfattning om Lärarstuderandens Praktiker på Fältet, men tro, eller inte, då man som Födelseblind, går till Butiken och sedan ber någon från Kassan, att komma på uppköpsvarv, visar det sig ibland, att den Assisterande, även studerar till Lärare och jobbar påsidanom i Butiken. En gång, frågade jag åter igen av en finskspråkig sådan om Arbetspraktiker och till min förskräckelse hörde jag, att då man studerar till Lärare i Helsingfors, har man även Praktiker ändast i Helsingfors, enligt henne högst antagligen på grund av ekonomiska orsaker, men inte nödvändigtvis i Övningskolor, utan i helt olika sorters "vanliga" Skolor i Stan, vilket jag även tycker, att är fel och sa till henne, att det ju egentligen borde vara så, att man prakticerar i alla typer av Skolor i hela Landet, alltså små Byskolor med fast 2 Lärare, just Mammut-Stora Skolor fast i Hesa och varför inte någon Praktik i ett Utvecklingsland? Sedan gällande Lärarstudjer i Vasa, är det ju Mycket Ensidigt, att alla Praktiker, bara görs i Övis, varifrån man då kanske inte får en verklig uppfattning om Arbetet på Fältet och fastän kanske den ovannämnda Romeos Förälrar vet, vad det gör, har det inte riktigt frammkommit i Yles Artickel om, att har man frågat Pojken själv, vad han tycker, alltså, att vill han verkligen redan börja Ettan, eller skulle det ändå gå försig med ett år till i Förskolan, då han en gång redan verkar inom den Förlängda Undervisningsplikten, för kanske, man ändå inte borde ha skyndsamt, att genomföra Grundskolan, då dessutom Tumören, säger sitt om saken. Har nämligen själv Bekanta, vars Barn, som Finskspråkig, sattes i en Svensk Skola, som även mottar finskspråkiga Elever, av vilka de flästa, lärt sig det andra inhemska mycket snabbt, som även denne, alltså, hon höll med god fart på att lära sig Svenska, men ändå, krävde Förälrarna, att kunna integrera henne i sin finskspråkiga Närskola, där hennes gammla Dagiskompisar, i och försig fanns, men oandrasidan, om de låtit henne vara i den Svenskspråkiga något år till, hade hon högst antagligen sedan, kunnat välja språk, om hon trots allt, sedan, skulle har viljat integrera sig i en "vanlig" skola. Nu ser vi, om man kan sända iväg detta, för åtminstonde förra veckan, kronglade systemet med, att måsta antingen skriva ett ord på engelska, som sades som en Ljudutmaning, vilket ju inte blev till något, då ljudet, var av dålig qvalitet och man viste inte egsagt, hur det skrivs och en Protesögd Icke-Robot, kan vanligen inte bevisa, genom, att skriva det, som står ovan som bild, nödvändigtvis inte välga ort utan gatuadress osv, vad det nu fanns här för alternativ.
Fy, Övis, föregå med det exempel ni borde! Pinsamt att med näbbar och klor hålla fast vid sitt monopol på den svenskspråkiga lärarpraktiken och -utbildningen och sedan bete sig så här.
Jag sa det innan min praktik där och jag säger det nu efter också, den där skolan är en sådan verklighetsfråvänd bubbla som inte representerar den vanliga skolan ett endaste dugg. Väldigt synd att det är just där praktiken nödvändigtvis måste göras, glad att jag har jobbat på andra skolor också innan avslutande praktik och på så sätt har fått en inblick i den riktiga skolvardagen.
Håller med dig på många punkter. Men i media och också i ditt inlägg framstår Övis som en skola där inga funktionshinder finns eller syns. Det är total osanning. I skolan går barn med många olika behov men av uppenbara skäl viftas inte det med dem i pressen som bevis på att de finns. Det vore ju inte lämpligt det heller. Hur besluten tagits kan man absolut diskutera, men snälla, gör inte slutsatsen att det inte finns specialbehov i skolan för att barnen i de uppmärksammande fallen nekats. Det är fel mot skolan men också mot de barn som går i skolan och som kämpar med sina behov. De finns de också.
Huvudet på spiken!
Jag förstår mycket väl din synvinkel och att det verkar orättvist. Samtidigt verkar det vara många som glömmer att Övis inte är en kommunal skola och samma regler och avtal som kommunala skolorna har gäller helt enkelt inte för Övis och då kan det bli problem i vissa situationer. Jag har också vuxit upp med en förälder som är rektor (inte i Övis men i en annan skola i nejden) så jag har kanske en annan bild av hur det går till bakom kulisserna i en skola än vad allmänheten ser. Så jag kan alltså förstå båda sidorna av problemet. Det jag dock är helt säker på är att de från skolans sida hela tiden tänker på vad som är bäst för barnet i fråga, vilka resurser de kan erbjuda och inte erbjuda, och vilken lösning som skulle vara bäst ifall skolan själv inte kan erbjuda allt. Och skolan kan ju givetvis inte kommentera enskilda barns fall i media så därför blir dessa artiklar som nu dyker upp väldigt ensidiga. Men jag kan absolut förstå fräldrarnas frustration.
Ja, finns många infallsvinklar i en härva som denna. Vet precis vad du snackar om. Men likväl tänker jag ändå att det är så typiskt vår tid att hålla på med sånt här KRÅNGEL.
JA! Som speclärarstuderande själv har jag & klasskompisarna bannats över detta. Klart vi måste få erfarenhet av alla variationer! Och så som våra föreläsare och handledare på Övis har predikat om att alla elever skall integreras osv så känns detta lite fel. Många gånger har vi upplevt att våra handledare har varit rädda för att utsätta oss för "svåra" situationer (va har nu de för betydelse o syfte?) så som att undervisa barn som Romeo. Ska vi då komma ut på fältet i tron om att alla barn har samma förutsättningar och med noll erfarenhet om barn med olika variationer? Ibland blir man verkligen besviken på sin utbildning.
Ännu för några år sedan, hade jag inte riktigt någon bra uppfattning om Lärarstuderandens Praktiker på Fältet, men tro, eller inte, då man som Födelseblind, går till Butiken och sedan ber någon från Kassan, att komma på uppköpsvarv, visar det sig ibland, att den Assisterande, även studerar till Lärare och jobbar påsidanom i Butiken. En gång, frågade jag åter igen av en finskspråkig sådan om Arbetspraktiker och till min förskräckelse hörde jag, att då man studerar till Lärare i Helsingfors, har man även Praktiker ändast i Helsingfors, enligt henne högst antagligen på grund av ekonomiska orsaker, men inte nödvändigtvis i Övningskolor, utan i helt olika sorters "vanliga" Skolor i Stan, vilket jag även tycker, att är fel och sa till henne, att det ju egentligen borde vara så, att man prakticerar i alla typer av Skolor i hela Landet, alltså små Byskolor med fast 2 Lärare, just Mammut-Stora Skolor fast i Hesa och varför inte någon Praktik i ett Utvecklingsland? Sedan gällande Lärarstudjer i Vasa, är det ju Mycket Ensidigt, att alla Praktiker, bara görs i Övis, varifrån man då kanske inte får en verklig uppfattning om Arbetet på Fältet och fastän kanske den ovannämnda Romeos Förälrar vet, vad det gör, har det inte riktigt frammkommit i Yles Artickel om, att har man frågat Pojken själv, vad han tycker, alltså, att vill han verkligen redan börja Ettan, eller skulle det ändå gå försig med ett år till i Förskolan, då han en gång redan verkar inom den Förlängda Undervisningsplikten, för kanske, man ändå inte borde ha skyndsamt, att genomföra Grundskolan, då dessutom Tumören, säger sitt om saken. Har nämligen själv Bekanta, vars Barn, som Finskspråkig, sattes i en Svensk Skola, som även mottar finskspråkiga Elever, av vilka de flästa, lärt sig det andra inhemska mycket snabbt, som även denne, alltså, hon höll med god fart på att lära sig Svenska, men ändå, krävde Förälrarna, att kunna integrera henne i sin finskspråkiga Närskola, där hennes gammla Dagiskompisar, i och försig fanns, men oandrasidan, om de låtit henne vara i den Svenskspråkiga något år till, hade hon högst antagligen sedan, kunnat välja språk, om hon trots allt, sedan, skulle har viljat integrera sig i en "vanlig" skola. Nu ser vi, om man kan sända iväg detta, för åtminstonde förra veckan, kronglade systemet med, att måsta antingen skriva ett ord på engelska, som sades som en Ljudutmaning, vilket ju inte blev till något, då ljudet, var av dålig qvalitet och man viste inte egsagt, hur det skrivs och en Protesögd Icke-Robot, kan vanligen inte bevisa, genom, att skriva det, som står ovan som bild, nödvändigtvis inte välga ort utan gatuadress osv, vad det nu fanns här för alternativ.
Fy, Övis, föregå med det exempel ni borde! Pinsamt att med näbbar och klor hålla fast vid sitt monopol på den svenskspråkiga lärarpraktiken och -utbildningen och sedan bete sig så här.
Jag sa det innan min praktik där och jag säger det nu efter också, den där skolan är en sådan verklighetsfråvänd bubbla som inte representerar den vanliga skolan ett endaste dugg. Väldigt synd att det är just där praktiken nödvändigtvis måste göras, glad att jag har jobbat på andra skolor också innan avslutande praktik och på så sätt har fått en inblick i den riktiga skolvardagen.
Håller med dig på många punkter. Men i media och också i ditt inlägg framstår Övis som en skola där inga funktionshinder finns eller syns. Det är total osanning. I skolan går barn med många olika behov men av uppenbara skäl viftas inte det med dem i pressen som bevis på att de finns. Det vore ju inte lämpligt det heller. Hur besluten tagits kan man absolut diskutera, men snälla, gör inte slutsatsen att det inte finns specialbehov i skolan för att barnen i de uppmärksammande fallen nekats. Det är fel mot skolan men också mot de barn som går i skolan och som kämpar med sina behov. De finns de också.