När relationen till barnen förändras.

Min största bebbe (10 år) är borta på läger i några dagar. Och jag saknar honom förstås jättemycket. Eller det gör vi nog alla, nu när jag tänker på det. 

Tänkte på det imorse när jag bara såg två sovande flickor: Kan det vara så att föräldrar i dag är lite löjligare? Eller i alla fall lite mjäkigare än mina egna. Svårt att föreställa sig att mamma och pappa skulle ha suttit och saknat oss när vi åkte iväg på scoutläger eller handbollsturneringar när vi var barn. Igår kväll när Matheo ringde döööök vi alla fyra på telefonen och krävde högtalarsamtal. Hej hej hej, ullegulleponken, hur haaar du, har du kuuul, saknar du oss, åååå vi saknar dig, ullegulleponken, yyyl.

”Nä nu, nu hoppar vi i bilen och hämtar dig!” skojade vi och han ba ”pfft, knappast” (uppenbarligen är saknaden inte fullt lika ömsesidig). Milea övernattade i vårt rum för ”inte kan man ju sova i vårt utan Matheo inte”. Och Matheo har det förstås jätteroligt där han är. Det unnar man honom!

Linda Skugge har nyligen gett ut en bok ”Flygfärdig” som handlar om när barnen flyttar hemifrån och om känslorna som kommer när relationen med ens barn förändras (när kärlekshistorien tar slut, yhyyy). Se klipp nedan. Jag har ännu inte läst den, men är mycket sugen. Den situationen, med utflugna barn, är ju inte direkt aktuell hos oss, men kan ändå relatera på något sätt. Mina stora barn har plötsligt blivit så jättestora sedan det kom en pytteliten. Någonstans däremellan har man lyckats glömma hur små de en gång har varit, när man inte haft något att spegla dem mot. 

Skugge säger i klippet här nedan att man inte ska vara rädd för att lämna bort barnen medan de är små, spekulerar i att det kanske inte hade blivit lika sorgligt när de väl flyttar ut, om man hade haft en tydligt och klar mening med sitt eget liv vid sidan av barnen under tiden. Ja ja ja, ni får lyssna själv. Där finns många intressanta tankar om att göra barnen som ett självuppfyllande livsprojekt. 

Jag tycker förvisso att jag har en klar mening och ett helt eget spår i mitt liv, som inte innefattar barnen, men alltid när de åker i väg någonstans, om så bara för några dagar, så känner jag på mig att jag kommer att vara VÄRLDENS SÄMSTA på att hantera den dagen de flyger ut.

Ja ja ja, tur att det inte händer just nu!