Stil: Extra-allt.

Alltid när jag ser hem eller människor eller gårdar eller sajter eller instakonton om är enhetligt uppbyggda efter en särskild stil kan jag få inspirationspirr utan dess like. Tänker till exempel på den österbottniska bloggaren Victoria Snellman. Hon är en sån som har en otroligt enhetlig profil. Alla bilder följer på ett ungefär samma färgskala och hela huset verkar vara så där grått-vitt och vackert. Och barnen har matchande kläder. Så fint!

Nu skrattar säkert Victoria bakom skärmen och tänker ”Haha, du sku bara veta!”. För så är det ju ofta (man vet ju att det finns råjsiga problemhörn och norovirus i alla hem). Eller vad vet jag. Kanske just Victoria är en av dem som inte har. Men det var inte poängen. Utan ville bara exemplifiera. Att jag är så imponerad av sådana som kan hålla sig till en stil. Ser upp till sådana som är disciplinerade i sina val av kläder och möbler och färger. Som liksom vet exakt vad de gillar – och håller sig till det.

Själv är man ju ”inte riktigt där”, så att säga.

Och kommer nog aldrig att landa där heller. Det får man sakta börja inse när man väl är 32. Jag vet inte hur många gånger jag har slagit näven i bordet och sagt ”Nåja! Nu ska jag bli vuxen och börja gå med riktiga kläder på jobbet!”. Sedan går det bra i några veckor och sedan sitter jag där igen med någon loppisklänning från -62. Säger inte att det är fel med loppisklänningar från -62.

Säger bara att den inte ingick i planen.

Har säkert en miljon gånger tänkt ”Nåmen NU, nu ska jag inreda vårt hem med sval skandinavisk minimalism, eftersom vi ändå har så trångt hemma”. Sedan går det en vecka och så hittar jag någon riktigt snygg och maffig guldram på loppis. Och där jag hade tänkt mig ljusljus träfärg, granit, ljusgrått och någon lampa i finsk design fläskar guldramen upp sig som en barmagad, svettig bordgranne på restaurangen.

Så därför har jag nästan helt gett upp vad gäller homogenitet – i alla fall när det kommer till kläder och inredning. Jag tycker för mycket om allt för att utesluta svettiga bordgrannar i form av guldramar, knasiga lampor och färggranna bokhyllor. Jag kan helt enkelt inte motstå det sympatiska i 60-talet, guld, teak och väderbitna persiska mattor. Jag älskar rymd och minimalism. Nordiskt, träfärgat, avskalat. Grått, vitt, svart. Men inte tillräckligt för att ge upp det ena för det andra.

Och det bästa är ju att man inte måste välja.

Den här lampan till exempel. Den är underbar. Kanske är den också lite ful. Gammal. Och antagligen ganska smaklös om man lägger den i ett nordiskt hem 2018. Men när jag såg den fanns det ingen återvändo. En rosabrun tantlampa – hur kan man ens leva utan? Har inte ens testat om den fungerar (tur att jag har en pappa som är elektriker). Men har i alla fall testat om den kunde hänga till exempel här.

Möbler, inredning och kläder har sist och slutligen bara en viktig funktion för mig: att framkalla en sympatisk känsla. Byxor ska kännas bra på kroppen, soffor ska vara sköna att lata sig i och inredning ska göra en glad i magen.

Och säg den som kan se på den här lampan och bli ledsen!