Bubblan man inte vill spräcka.

Håhåja. Tre fantastiska dagar bakom oss. Den fjärde och sista dagen här i Umeå kör igång i morgon bitti. Det är förstås skönt att få åka hem till sitt (och få vila och vara inne!), men det är nog ändå inte utan att det känns ett yttepytte vemod där långt bakom hjärtat.

Det är konstigt hur snabbt man tajtar ihop sig med ett gäng på en sån här resa. Föräldrar, syskon, pojkar. Det har varit en så härlig grupp människor. Plötsligt känns det rimligt att vi ska fortsätta så här för evigt. Leva turneringsliv i all oändlighet. Klassrum,  uppblåsbara madrasser, solbrännor, nerver, trötthet, sura spelkläder och löjligt intern humor.

Och så kändes det ju också när man var barn. Som om våra resor till Sverige, Norge, Danmark pågick flera veckor. Även om de på sin höjd var fyra dagar. Men man växte liksom ihop med varandra och så var det nästan otänkbart att man plötsligt skulle leva utan varandra i ett liv som inte kretsade kring nästa match (liksom whaaat, ett liv utan handboll?!).

Jag har alltid tyckt, och tycker fortfarande, att det är jobbigt att bryta upp från bra stämningar. Minns att jag en gång bloggade om att jag trivs bäst i undantagstillstånden. Här har vi ett bra exempel på sånt. Skulle kunna leva i fotbollsbubblan lite längre. Vill inte spräcka den riktigt ännu. 

Och det måste jag inte förrän i morgon kväll. Nu ska vi njuta!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.