Bjussigare arbetsliv för mammor.

Trevlig respons på förra blogginlägget, tack!

Det blev bra diskussioner på många håll på Facebook. Såg till exempel att det var någon som skrev ”Äntligen! Äntligen någon som kan tänka arbetsplats utifrån en kvinnas perspektiv!”. Satt och väntade på att någon (alternativt jag själv) irriterat skulle fråga varför barnen alltid ska vara kvinnans ansvarsområde (”när ska män börja göra barnvänliga arbetsplatser – varför ska alltid kvinnan bla bla bla”).

Nå kanske inte, men det hade kanske varit en rimlig fråga.

Det är förvisso en jämställdhetsfråga, men det handlar också om småbarnsföräldrar. Jag vill jobba i en arbetskultur där man inte behöver ha dåligt samvete sisådär mellan 25-45. Ni som har barn vet precis hur angstit det kan vara på vintern när barnen har feber och spyr för tredje veckan i rad och man återigen måste ringa till jobbet ”Josåattdehäran..”. Det är skittufft att ha småbarn (för att inte tala om många småbarn) och det räcker alldeles gott och väl med friska barn.

För mig är det nya tider nu. Det försöker jag säga åt Anna ofta. ”Det dåliga samvetets tid är förbi”. Man kan få tycka att saker gick skit, att vi gjorde fel, att vi borde ha gjort på ett annat sätt, att vi fuckade upp, att vi på alla sätt var urusla – men vi får släppa det här med att ha dåligt samvete inför varandra. Kommer aldrig att döma henne för att hon prioriterade familjen före mig. Kommer aldrig döma mig själv heller, för den delen. Man kan kombinera familj och jobb – bara man får hitta sitt sätt och sin rytm.

Med det sagt menar jag inte heller att det alla gånger är optimalt att ha barnen runt omkring sig när man jobbar, att man aldrig ska unna sig total time out från jobb, att man med alla medel ska kombinera jobb och barn. Inte alls! Jag menar ingenting, faktiskt.

Jag säger bara att barn alltid ska vara välkomna.

Att mammor, pappor och föräldrar som inte får ihop det ska kunna komma till oss och känna ”Wow, vad roligt att vi fick komma, hit vill vi komma igen!” istället för ”Ursäkta mig nu, det strulade till sig lite med barnvakt, förlåt förlåt förlåt!”.

Att småbarnsföräldrar ska ha möjlighet att jobba (utan att sacka efter!) under ”de kritiska åren”. Att barnlösa kvinnor i 30-årsåldern inte ska kallas ”tickande bomber”. För övrigt blir allt lite trevligare om man utgår från att bebisar inte är bomber. Och att de kritiska åren egentligen är de allra finaste åren i ens liv.

Jag skulle vilja att vi tog en titt på en grej!

Vi har kommit så långt i Finland 2018 att män och kvinnor har ungefär lika möjligheter till skola och utbildning. Pojkar och flickor har ungefär samma chans att drömma och bli antagna. Också attitydmässigt. Flickor blir poliser och presidenter, pojkar närvårdare och kosmetologer etc. Ingen bryr sig längre. Allt går. Och går det inte vägen, så är det kanske snarare socioekonomiska orsaker (eller annat) som stjälper – inte bristen på jämställdhet inom utbildningen. Det vill jag i alla fall tro. Men vad vet jag.

Men sen!

IFAUS:s (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering i Sverige) visar att föräldraskapet spelar stor roll roll när det kommer till kvinnor och mäns arbetsbana.

Kvinnor och män tjänar ungefär lika mycket, är chefer i ungefär lika stor utsträckning och ungefär lika ofta sjukfrånvarande från arbetet fram till det första barnets födelse –sedan händer det något.

Lyssna på det här!

Kvinnorna tappar i inkomst och lön, blir mer sällan chefer jämfört med män och är oftare sjukfrånvarande från arbetet. Femton år efter det första barnets födelse har inkomstskillnaden mellan pappan och mamman i genomsnitt ökat med hela 32 procentenheter.  Skillnaden i lön har ökat med 10 procentenheter. Hos par i 40-årsåldern uppskattas ungefär tre fjärdedelar av inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor kunna förklaras av att de bildat familj. Och medan pappornas chans att bli chefer fortsätter att stiga, avstannar den andel kvinnor som blir chefer vid 30-årsåldern.

Det är det här jag menar. Om det nu är så att pappor generellt inte tar större ansvar för familjen (ja, mycket händer attitydmässigt på den fronten också), så måste man försöka göra arbetslivet lite bjussigare för kvinnor under tiden. Tills vi har nått målet.

Och nej, alla har inte heller både pappor och mammor. Därför får vi utgå från barnet. Det ska helt enkelt vara lättare att vara förälder. Om man så är två eller tjugotvå i familjen. För övrigt tycker jag man borde utnyttja småbarnsföräldrars vältränade förmåga att organisera och koordinera. Lär man sig styra en trotsig grupp ungar blir man snabbt ganska skärpt – för att inte tala om effektiv. Jag tänker i alla fall att det är en klar fördel på cv:t om man har en busslast med barn hemma (då vet man minsann hur det är att vara i hetluften och att leverera under press).

Och hey, roligt att ni gillade vår målsättning! Synd att det inte finns någon som studerar, mäter och utnämner Finlands barnvänligaste arbetsplats, hah. I kommentarsfältet får ni gärna droppa sånt som gör en arbetsplats barnvänlig – vad skulle ni ändra på er arbetsplats för att göra den mer bekväm för föräldrar?

Ny dag, nytt hörn.