Min fammo tillhörde generationen som byggde upp Finland efter kriget. Hon var ungefär lika gammal som mina barn är i dag (9 år) när kriget bröt ut och det blev vardag för syskonen att söka bombskydd ute i jordkällaren. Det är ingen härlig tanke. När jag tänker på hur ängsliga barn kan bli av bara åskan här hemma känns det helt absurt att vara rädd för flygangrepp (att frukta för sitt liv och darra i en potatiskällare är inget man önskar nåt barn). Hon var 15 år när hennes föräldrar ansåg det vara dags att försörja sig själv. De kirrade ett jobb åt henne och sedan blev det slit och arbete som kom att prägla första halvan av hennes liv.
Och sliter man hårt för pengarna, så håller man också varsamt fast i det man har. Fammo tillhörde således generationen som lappade och återanvände in i det sista. Som sparade, förvarade och tog tillvara. Utifall att … ja, utifall det skulle bli kärvt igen, antar jag. Har man levt med för lite, tror jag man gärna sparar lite för mycket. Hon var motsatsen till slit och släng-kulturen. Hon var antagligen de gröna veganhippienas våta dröm. Och hon tillhörde förmodligen den sista generationen som faktiskt bromsade klimatkrisen genom sina återhållsamma konsumtionsvanor.
Och med det sagt är det alldeles fantastiskt vilka fina möbler som är på väg till kontoret snart. Bara de skjutsas hit. I morse plockade jag upp en enorm brun Arabia-servis på kontoret och bar in fammos och faffas gamla soffbord. Har ännu ett stort lass som väntar på mig. Och de flesta har stått där på Torngatan sedan början av 60-talet. Det är så beundransvärt. Tror fammo skulle vara stolt om hon såg att vi nu tar vara på hennes saker. Som hon själv tog hand om, polerade och höll i gott skick under en hel livstid. Det tröstar mig när sorgemolnet sveper över mig med jämna mellanrum. Hon finns med oss. Så länge hennes saker påminner mig om henne, så finns hon.
Här sitter hon med oss i soffan och påminner mig om hårt arbete för en hållbar framtid. Den som spar hon har.
Och så mycket fint vi har!
Forever Jung 