Kjell Skoglunds kolumn om att Österbotten borde gå i bräschen och bli en nationell förebild för det nordiska samarbetet delades hejvilt i mitt flöde igår. Jag vet inte vad det är, men tycker bara det är så roligt när Vasaregionen får den uppskattning den förtjänar. Speciellt efter Annas tangerande blogginlägg igår.
Det finns en liten skamfylld plats inne i mig som jag aldrig riktigt vill öppna. Och den handlar om just de här två faktorerna. 1. Om Österbotten. 2. Om det Anna skrev: att flytta hemifrån.
Som de flesta andra hade jag stora och höga tankar om mig själv när jag var yngre. Nå, det har jag fortsättningsvis, men drömmarna om att jobba på FN och Unicef har jag en efter en fått dränka i ån. Inte för att jag inte skulle tro att jag har det i mig, utan kanske snarare för att jag inte ser vad jag skulle göra där. Min tanke var att jag skulle studera statsvetenskap och sedan dra ut i världen på diverse utbyten. Kanske studera något mer. Jobba. Lära. Flytta. Växa.
Nå, som känt ville livet annorlunda. Jag hann bara genomföra två studieår på Åbo Akademi i Vasa innan jag plötsligt – och mycket överraskande – skulle bli någons mamma. Det ville jag väldigt gärna. Och stunden när jag längtade till Unicef – den kom nog aldrig. Däremot känner jag ändå en slags genans inför det här, när jag samlas i grupper där alla har bott på 71 kontinenter.
”Ja, jag är ju född i Karis. Ja.. och så flyttade jag då till Vasa efter studenten .. och och .. ja, här blev jag. Karis och Vasa. Där har jag bott”
Ja, det är så löjligt med mindervärdeskomplex. Men kan bli riktigt full i skratt när jag tänker på det. Känner mig alltid som den fula kusinen från landet. Nu är jag 32 och kan gladeligen acceptera att det blev så för mig. Men det tog länge innan jag kunde identifiera mig med tanken. Bottna i synen på mig själv. Boendeorternas meritlista blev lite mer .. andefattig än vad jag hade föreställt mig? Liksom Karis och Vasa. Det var .. ja, lite – som vi skulle säga i Karis: rotit.
För vi lever i en tid, och jag kommer från en generation, där det läggs ett stort värde i att ”se världen” (urk, det där lät mkt töntigt, men ni fattar). Det hör till att man ska slå sig fri från barndomens by, åka ut i livet, testa sina gränser (och sina vingar!) och ta sig an nya kulturer. Här vill jag kanske lägga in ett ”det gäller förstås inte alla”, men kommer kanske från en socioekonomisk bakgrund där det här var möjligt. Och uppskattat!
Men med facit i hand har jag många gånger konstaterat att mina val aldrig bottnade i en trygghetsknarkande feghet (som jag anklagade mig själv för som yngre). Tvärtom! Det var kanske ganska modigt av mig att bejaka familjelivet redan som 20-åring. Och så tänker jag som vanligt: Jag hinner! Jag är ju bara 32. Världen försvinner ingenstans.
Men till saken: I Kjell Skoglunds kolumn skrevs det om ”hjärnflykten utomlands”. Många välutbildade, unga och lovande flyr fältet mot väst. Och att utmaningen ligger i att locka hem dem igen! Med möjligheter om bra arbete, boende och attraktiva lösningar i familjefrågor.
Och det var det jag skulle komma till!
Vasa var kanske inte drömmarnas stad när jag klottrade i dagböckerna som ung. Men här jag minsann fått de utmaningar och utvecklingsmöjligheter jag har behövt. Kanske därför jag aldrig kände någon större längtan bort. De senaste åren har Vasaregionen upplevt ett sånt massivt uppsving. Det pyr under ytan och det är så roligt att vara med när det händer. Vasa växer, förändras och utvecklas hela tiden. Kulturellt, strukturellt och individuellt.
Det bor så många kreativa själar här. Teknologin blomstrar och det finns en framåtanda som jag gärna hänger mig. Nya, fräscha arbetsplatser ploppar upp. Det finns valmöjligheter angående boende: Man kan bo riktigt långt ute i skärgården och man kan bo i kärncentrum. Och folk har så många nya idéer! Tycker man märker det så tydligt: Det här är en region som bubblar. Som vill framåt. Som lever!
Här kan man stanna.
Hit vill man återvända.
Forever Jung 
Jag har heller aldrig haft ett behov av att bo borta. För mig räckte tre studieår i Jakobstad och att sen få en ny hemkommun i Korsholm. Jag har så många möjligheter här och nu att jag inte behöver något mer. Fast, jag har sagt att om jag nån gång måste flytta så får det bli Umeå,eller Gotland.
Känner så igen mig fastän jag ju HAR bott utomlands. Det var så spikat liksom, så totalt förväntat av både mig och min omgivning att jag om nån skulle ut och erövra världen. Har man vuxit upp i Bangkok som expat-barn och rest runt världen och sett så gott som alla världsdelar innan man ens är myndig, pratat som mest sju-åtta språk någorlunda behjälpligt och har hela släkten utomlands och sedan gått IB-gymnasium, så var planen på Vasa via ett år i Borgå (!) av alla ställen kanske inte planen hahah! Men jag tänker som dig. Vad modig jag var! Som redan hade bokat visning på lägenhet i Helsingfors och hade studieplatsen kirrad på Hanken i huvudstaden men efter bara 4 månader in i ett nytt förhållande,22 år gammal, istället valde att stanna här, förlova mig hastigt och lustigt och ge ett helt annat liv en chans och se vart det bar. Det var mycket mer oväntat och riskabelt ur min synvinkel än att ta ryggsäcken på ryggen och dra till ett u-land. Och här är vi ännu, och väljer att stanna, inte pga brist på andra alternativ, utan för att Vasa känns som det bästa alternativet.
Oj vad hög igenkänningsfaktor, i det där med att läsa statskunskap för att sedan börja praktisera på FN, Unicef eller what not. Själv flyttade jag till Åbo för att studera, i akt och mening just för att sedan ta mig ut i världen… well här har jag nu bott i 30 år och det jag trodde bara skulle vara en rolig parentes – blev i själva verket hela mitt liv…