Det tar några barn innan man fattar hur man ”borde ha gjort från början”. Det första barnet var ju mer eller mindre ett experiment – och det andra fick vägledning som var lite ditåt. Men nu med det tredje börjar jag äntligen ha alla aha-upplevelser och riktlinjer klara. Nu tror jag att jag vet – på ett ungefär – hur man ska göra A för att landa på B.
I dag när vi satt och åt, alla fem med god aptit från varsin tallrik, slog det mig hur otroligt passiva (och bortskämda!) de stora barnen var i jämförelse med My när de var små. Jag minns inte ens när vi har matat My sist runt ett middagsbord – och hon är nyss fyllda 1. De två första ska ingalunda ha någon skuld i att de var passiva – det var snarare jag som inte alls fattade att barn är så kompetenta att de kan själv.
Maten var en sån otrolig issue med Matheo de första åren. Jag minns att jag var så irriterad. Herreguuuud, så jag var irriterad! Han började aldrig äta själv och han åt så låååångsamt. Jag minns att jag matade honom ännu när Milea satt i matstol (han närmade sig säkert tre). Och vi ägnade så orimligt mycket tid att bråka om mat. Då trodde man ju aldrig att vi skulle komma till en punkt när man bokstavligen äter oss ur huset (ni fattar inte hur mycket åtta- och tioåringar äter!).
Orsaken till allt det här bottnar säkert i att jag tyckte att det var så jobbigt med klott. Och det är väl klart som korvspad att ettåringar klottar med mat – när de äter burkmat! Vilket mina två första säkert gjorde till stor del. Det är ju såsigt och äckligt. Inte helt lätt att äta med sked. Tänk om jag bara hade fattat att de långt före ett år kan äta helt vanlig mat. My har ätit samma mat som oss sedan .. ja, sedan jättelänge tillbaka?
My vill ha allt som vi äter. Då äter hon som bäst. Och det fattar man ju! Hur skulle hon vilja ha sitt slibbiga kött- och nånting-slem när man kan få grillad lax och potatis? Hur skulle man vilja ha pasta bolognese-slem (med sönderkokta ärter) när man kan få sushi? Hon pillar på med händer och fingrar och smakar och utforskar och vill ha mer. Bebbar har ju en inbyggd nyfikenhet för att stoppa in grejer i munnen, så hon trycker in, trycker ut och testar sig fram. Hon är så otroligt kompetent när det kommer till mat och ätande. Tycker om nästan allt också.
Och det har hon ju blivit för att hon har fått chansen! Med tre barn orkar man inte hålla på och mata i all oändlighet (och jag hann ju inte heller!), vilket gjorde att jag slängde en tallrik framför henne – mest för att få tyst på henne – och den vägen lärde hon sig. Det fick ju aldrig Matheo, till exempel. Jag ville antagligen inte att han skulle gegga loss med burkmaten (och jag var så urbota korkad att jag inte fattade att man kunde ge något annat – typ min egen mat som klottade lite mindre).
Nå, under årens lopp har jag ramlat över massor av bra vetskap om barn och ätande, som jag borde ha läst redan för 10 år sedan (men aldrig gjorde). Och om det är någon som just nu tänker på det här med barn och mat, hur man ska börja och sånt, så ska jag dela med mig av några punkter som har hjälpt mig mycket.
4 punkter som har hjälpt
mig att förstå barns ätande
1. Barn lär ha en naturlig dragning till söta och feta livsmedel, vilket inte kanske är så konstigt eftersom det ur ett evolutionärt perspektiv var fördelaktigt att dras till energirik mat. Förutom det tenderar barn gilla salt och umami (brukar beskrivas som”metallisk”, ”rik” eller ”buljongig” – tänk parmesanost, soja, tomater!). Jag kan ha fel, men tycker mig ha läst att just bröstmjölk är umami + sött. Förklarar kanske just varför de mest krejvar chips och korv och trip hela tiden.
2. Barn är generellt skeptiska mot beska och syrliga livsmedel (grönsaker, till exempel). MEN! Studier visar att barn tycker om de smaker de exponeras för. De äter det de är vana vid. Children like what they know and they eat what they like. Alltså: Ju mer du matar i dem, desto mer gillar de. Min erfarenhet säger att det här är så sant. Och jag tror också på att bara prata gott om mat. Har hyllat mat sedan 1986 – och nu skördar jag frukten. Precis som hos andra djur behöver ungarna iaktta äldre och erfarna individer för att lära sig hur det funkar kring ett matbord. Är föräldrarna petiga och neggiga blir barnen högst sannolikt likadana.
3. Det finns också forskning som visar att barn (ända upp i 12-ish) föredrar mat som är ”ren” och fri från sås. De vill se exakt vad som finns på tallriken. Man brukar prata om att ”tacofiera” maten. Dela upp i separata skålar och uppmuntra att smaka (om föräldrarna går an om huuur goooooottttt det är blir det i längden svårt att låta bli att testa). Att komponera sin tallrik kan ju göra det pikilite roligare.
4. Det här är den absolut svåraste punkten (om man som jag är envis och alltid vill vinna). Att man borde försöka lära barnet att det ska kännas bra i kroppen – snarare än att tömma tallriken för föräldrarnas skull. Skitsvårt – när det ibland känns som om de äter absolut ingenting. My äter som en mindre ponny, men minns till exempel att Matheo åt alldeles uruselt som typ 3-bastare (då tog jag kanske 10 000 kamper för mycket). Men ja, att hitta någon slags balans mellan det här att inte ignorera/hitta på mättnadssignaler vs. att äta för att vara duktig (eller för att de vuxna ska vara nöjda!) är ursvårt.
I går när vi kom hem från Replot hade vi bara fetasallad och bröd hemma. Och när vi alla satt runt bordet och slevade in slog det mig att ingen av mina andra ettåringar har kastat in sallad med samma iver och entusiasm (fetaost och oliver kanske går under umami?) – i synnerhet inte utan hjälp. Salladen fastnade ibland som våta löv på kinderna, men so be it. Hon älskar mat – och jag älskar att hon är så självständig. Gröten är det enda hon behöver lite hjälp med. Men resten kirrar hon helt på egen hand!
Alla foton är tagna av Sofia Lindqvist-Ylimäki.
Forever Jung 
Ooh det är exakt sådär det varit med våra barn också! Nu först med tredje barnet fattade man att vi behöver int köpa den där burkmaten, hon kan äta precis samma mat som vi andra! Å behöver inte mata, dom är ju så duktiga att äta själv! Yess! Vitsi att int man fatta det med dom andra två!
Handlade kanske mest om lättja för egen del. Att jag inte riktigt orkade ta reda på hur jag skulle göra och vad de skulle äta, haha. Orkade liksom inte alls engagera mig i babymaten med första. Tur kom det fler chanser!
Geeeeeeesuz…. ni är alltså minst två som trodde att små barn måste ha mat ur en burk?!? Antagligen fler. Vart är världen på väg..?
Jag blir riktigt, riktigt ledsen när jag hör sånt där. Är yngre generationer verkligen så där lättlurade? Som inte ens ids fundera på hur mormor överlevde till vuxen ålder, för att inte tala om bronsåldersmänniskorna, helt utan burkmat. Som om utvecklingen på riktigt skulle gått framåt på barnnäringsområdet i stället för på marknadsföringens…
Sorry om jag låter neggig, men jag fick faktiskt en chock.
Jo, du är neggig, men du är förlåten.
Har ett barn och lät honom från 6 mån ålder äta själv (sormiruokailu). Han åt allt som han serverades. Vet inte riktigt när det hände men nu som snart 3-åring är han skeptisk mot mycket (bl.a. exempelvis broccoli som han älskade som baby). Så då har det ju blivit att jag serverar sånt som han vill äta… Jobbigt att lagat nåt i mitt tycke extra gott och sen äter han inte.
Tröttnade på att mata när gossen var 10 månader. Då fick han börja pilla i sig pasta själv. Idag är han 1 år 8 månader. Pastan slinker ner bäst, sedan pappas vegemat och på sista plats kötträtter (vi är en köttätare och en vegetarian i hushållet)
Kompisen matar sin tvååring och jag sitter brevid och gapar
..och jag var precis tvärtom otroligt påläst och hade allt välplanerat med ettan, fingermat och hela faderullan. Tyvärr var hen inte alls intresserad, överhuvudtaget, och är ännu i dag svårlockad till mat. Barn är så olika!
Vill även minnas att du redan från början var så otroligt fascinerad över hur intresserad My var av mat, och ur lätt det gick? Absolut klarar barnen mer än man tror, men det är ju inte heller så svårt att misslyckas om man gärna vill försöka. Inte tror ja nu att ni gjorde så stora ”fel” med er förstfödda, men ängsligare är man förstås och ännu osäkrare blir man om det inte riktigt fungerar så smidigt som man vill. Men gissar att er My hade ätit rätt bra även om hon varit född först i er familj. P.g.a. intresse.
Precis barn är olika! Det var så enkelt med ettan för vår del. Han åt allt! Och jo det var ju säkert för att han alltid fick sitta med vid bordet alltid fick smaka osv.. eller så var det för att han hade intresse helt enkelt!
För sen kom tvåan. Lever stundvis på luft tror jag. Fast det ska erkännas hon var tidigare med att äta med sked/gaffel själv för ingen orkade/hann mata henne. Men intresse för mat är nog till stor del personlighet tror jag.
Håller med de senaste kommentarerna, mat är lätt med ett intresserat barn. Här går det stundvis bättre, stundvis sämre. Burkmat var aldrig en hit så det var en hel del plockmat och oliver från början, ändå är mat ointressant. Om det inte gäller glass… Barnet säger så gott som aldrig att hen är hungrig eller törstig, märks dock på humöret när hen är det. Nåjo, nog blir det väl säkert bättre med tiden.
Vi har en fyraåring som verkar helt likgiltig till mat. Det finns saker hon gillar extra mycket men det betyder inte att hon äter det om hon har en dålig dag. Jag kan inte säga att det finns något hon inte gillar. Om hon äter eller inte tycks helt gå på feelis. Men vi får henne knappt till bordet över huvudtaget. Jag har aldrig hört henne säga att hon är hungrig och hon verkar inte vara det heller. Oftast slutar måltiden med att vi matar henne. Det är jättejobbigt.
Så skönt det låter! Här har trean varit absolut minst nyfiken på mat och rynkar på näsan åt nästan allt och har börjat plocka i sig ens nånting först den senaste månaden (han är snart 1år2mån) . Och då har vi kört fingerat tidigt för alla tre. Ettan var rätt intresserad men bromsades säkert delvis av att jag ÄNDÅ envisades att mata extra eftersom rådgivningen tyckte hon var lite för slank (mycket effektivt att göra en förstabarnsmorsa stressad). Tvåan vägrade att bli matad sedan han var 6mån- mycket skönt. Jag tror med andra ord att man kan påverka deras intresse förvånansvärt lite men absolut lönar det sig att försöka och vara ihärdig- det är jag själv i hopp om att intresset snart infinner sig.
Jag är första gången förälder, mitt barn fyller så småningom 11 månader och med maten går det sisådär, en del med glupande aptit, annat bemöts av ihopknipna läppar alternativt kräkreflexer. Vi växlar mellan fingermat o att mats med sked, hon är mycket mer intresserad av fingermaten så nu undrar jag: 1. Slänger ni sås o ”blöt” mat direkt på bordsskivan eller har ni tallrik, om tallrik – hur hålls den på bordet? 2. Majoriteten av plockmaten faller ju förbi, hjälper ni till eller räcker 3 makaroner som hamnade rätt? 3. Blir de mätta av 3 makaroner eller ger ni annan skedmat efteråt för att försäkra mättheten? Mitt barn är alltså väldigt hangry av sig så vi kör mycket på metod 3, men skulle förstås vilja slippa alla dyra klämmisar snart! Tacksam för svar! Och grattis till nya jobbet!!
Jag kör så torrt och osåsigt som möjligt på tallrik! Konstigt nog så slänger hon den inte på golvet eller vänder den upp och ner. Jag låter henne pilla på i maten så länge hon orkar! Försäkrar alltså ingen mättnad. Tror hon får i sig det hon behöver, hon trycker in så pass stora mängder att jag inte oroar mig. Lycka till och tack!