Blygsel är ärftligt. Det läste jag i en Hemmets veckotidning hos svärmor i helgen när vi sov över där. Nu är ju Hemmets veckotidning ingen erkänt vetenskaplig skrift, så kan ju inte komma här och säga att det är supermegahelsant.
Men helt otänkbart är det ju inte.
Det låter kanske konstigt, men jag var ett mycket blygt barn när jag var liten. Tror att jag har skrivit om det förr här i bloggen. Jag ville alltid så mycket mer än jag vågade. Och jag skämdes mycket för min blyghet. Minns så många jobbiga, besvikna stunder som jag helt enkelt inte vågade det jag ville. Det tog emot för mycket. Klarade inte av att gå fram, säga det jag skulle säga eller försöka det jag skulle försöka.
Och hur för jävla angstigt det var att skaka hand med folk på släktkalas. Och framför allt: hur jag kopplade min blyghet med feghet. Och feghet till svaghet. Och svaghet till skit.
Hatade den här delen av mig och på något envist sätt körde jag fake it ‘til you make it, tills blygheten slog över till någon slags .. motsatt egenskap? Det här skaver lite mot mitt hjärta – i synnerhet när jag i dag har ett mycket blygt barn här hemma. Hon ska få vara blyg. Hon ska inte behöva ändra sig.
I artikeln var det tal om det också. Att blygheten många gånger är ett problem för andra än den blyga. ”Men du kan ju inte klema bort henne så där, hur ska hon någon gång våga nåt, vad ska det blir av henne?”. Ni hör hur störande. Som om inte blygseln i sig är jobbigt nog – ännu till ska det väcka reaktioner hos andra. ”Men gå fraaaam då!”.
”Ingen kommer leka med dig om du bara sitter här och väntar!”.
Ugh.
Det är så ledsamt att klanka ner på någons personlighetsdrag på det viset. Och krasst sagt så kan inte alla bli utåtriktade personer som stortrivs i sociala sammanhang. Så är det bara. Även om det är en egenskap som värderas (och premieras!) högt i det samhälle vi nu lever i. Det är lite lättare att ta sig fram om man har lätt för att socialisera, lätt för att prata, lätt för att knyta kontakter.
Men om man blickar tillbaka, så är väl skepticismen och en slags försiktighet inför nytt en överlevnadsmekanism som lever kvar i människan från förr. Rusade man fram och flåsade som en labrador – med tungan glatt hängande i marken – till varje ny människa eller nytt djur, så gissar jag att man inte levde särskilt länge (mänsklig blyghet har gissningsvis varit mycket viktig för artens överlevnad). Dock är ju risken i dag rätt så minimal, att du halshuggs när du moikkar på okända. Men ändå.
Att ha blyga barn är ju också att balansera mellan den hårfina gränsen att 1. stöda och 2. pusha. Av erfarenhet vet jag att det inte går att tvinga fram en extrovert personlighet i ett barn – är man blyg så är man blyg. Att pusha gör mer skada än nytta. Man får stöda där man kan. Det hjälper inte att säga ”Men kom igeeeen, gå fram nu!”. Utan kanske mer ”Hej, vi gör det ihop! Vi säger hej tillsammans!”. Visa hur man kan göra!
Att gå före – inte knuffa i ryggen.
Och inse att det kommer gånger när ingen följde efter.
Och så får det vara.
Det är skitsvårt att inte pressa barnen att försöka sig på något som man veeeet att de skulle älska – bara de skulle våga. Men där får man bara lägga band på sig själv. Gå före. Hålla handen. Ta täten. För alla barn kommer förr eller senare att utforska sin självständighet. För vissa går det snabbare, för andra i snigeltakt.
Världen behöver socialt kompetenta människor. Som proffsminglar, skrattar högt, går först, säger heeey och styr upp. Men lika mycket – om inte ännu mer – behöver vi reflekterande människor. Självbestämmande och inkännande. Som betraktar på håll. Som tänker först och säger sen.
Alla behövs. Och ska få gå rakryggade genom livet.
Utan att behöva ändra sig!
Forever Jung 
Ännu svårare kan det vara med blyga barn som är extroverta! Att liksom allt bara bli pannkaka för att man är nervös men inte kan tygla sig. Och ofta leder till att man får arga blickar från vuxna / omgivningen. Blyga barn är åtminstone omgivningen väldigt försiktiga med.
P R E C I S vad jag behövde få läsa när dagiset bara ”klagar” på det ena efter det andra som kan kopplas ihop med blyghet. Tack!! ♡
jag var också väldigt blyg som barn men har totalt svängt över, som du beskriver att du har gjort. jag kan vara lite ledsen över det, det är liksom svårare att gå från utåtriktad till blyg igen? bra att du lyfter ämnet, blyga kan ju ofta vara så väldigt trevliga och sköna!
Så bra skrivet! Känner igen både mig själv och mina barn.
Såå viktigt! Försöker tänka på det också i mitt jobb som lärare! Alla ska inte vara den som pratar högst och socialiserar mest. Men man ska få känna sig sedd ändå.
Så fint skrivet och reflekterat. Vill minnas det där om gränsen mellan att puscha och stöda sen om jag nångång får barn. /Maggie
Så bra! Barn ska inte tvingas att vara modiga.
Jag läste Sven Nordqvists ”När Findus var liten och försvann” och blev rörd av klokheten hos gubben Pettson. En mycket bra saga om rädda katter (barn).
Tog artikeln upp det vetenskapliga begreppet högkänslig person (HSP)? Ett ärftligt personlighetsdrag, som ofta (förr) har förklarats med blyghet. Idag vet man via forskning mycket mer. ”This trait is not a new discovery, but it has been misunderstood. Because HSPs prefer to look before entering new situations, they are often called “shy.” But shyness is learned, not innate. In fact, 30% of HSPs are extroverts, although the trait is often mislabeled as introversion…” (Dr. Elaine Aron, https://hsperson.com/)
Personer som betecknas som högkänsliga tar in mer utav sin omgivning, lägger märke till subtila detaljer och processar alla dessa intryck på djupet. Det är inte något de väljer att göra, det är inbyggt. Som att gå omkring utan något slags filter- allt ska bearbetas, allt känns. Det här är en starkhet och tillgång när man vet hur man skall sköta om sig själv (det behövs alltså stunder av noll stimuli i vardagen). De har ofta också ett djupt och invecklat inre liv. 15-20% utav befolkningen tillhör den här gruppen människor och kunde beskrivas med dina egna ord ”reflekterande människor. Självbestämmande och inkännande. Som betraktar på håll. Som tänker först och säger sen.”
Det finns såna som är blyga, introverta med andra personlighetsdrag (och som är super!) – men ville skriva att det också finns HSPare, som många runtomkring oss inte ännu ens har hört talas om.