.. hur mycket man som förälder vacklar inombords. Har ni tänkt på det?
Liksom tänk om barnen ändå förstod hur mycket det svajar inombords, trots att man som förälder många gånger försöker visa sig tvärsäker utåt. Eller tvärsäker och tvärsäker. Tänk om barnen skulle veta hur många gånger man är fem före att tappa masken. Att ett ja kan bli ett nej. Och ett nej kan bli ett ja.
Tänker på det väldigt ofta. Att det är en himla tur att barn inte är tankeläsare. För det är ju så ofta som man är på väg att ge upp – om de bara skulle tjata lite till. Ibland är man så trött att man verkligen bara skulle vilja säga ”Ja ja ja ja, whatever, kör på det! Bara jag slipper höra ditt tjat” (tur att de inte hör vad jag tänker inombords!).
Och att våra ändå råkar vara rätt så o-tjatiga till sin natur.
Och det är en himla tur att de inte ser hur nära skratt jag är ibland när jag försöker låta jättearg (och superseriös!). När jag är mitt i en högljudd dialog om hur viktigt det är med det ena eller med det andra, och jag mitt i allt hör hur äckligt mycket jag påminner om mina egna föräldrar. Och då tycker jag plötsligt att det hela är patetiskt. Och då vill jag bara skratta. Men det kan man ju inte. Man vill ju – Gud förbjude – inte ta udden av en fostrande predikan.
Så man sväljer skrattet.
Säger nåt med allvar i rösten.
Och backar sakta ur rummet.
Och det tur att de inte märker hur nära gråt man är själv när de mår dåligt. Man tröstar, pajar, kramar och säger ”det blir bra” fast magen går sönder av oro. Tänk om de förstod hur mycket man själv vacklar. Det kanske inte alls blir bra?
Tänk om de förstod hur svajigt det känns i magen när man med kraft och stabilitet i rösten säger ”Hej då, älskling! Det kommer gå jättebra på lägret! Vi ses om en vecka!”. Att magkänslan låter lite mer ”Hoppas du inte får hemlängtan! Hoppas ingen är elak med dig! Hoppas du inte är elak med någon! Hoppas du kan vara dig själv! Hoppas du inte vaknar mitt i natten och gråter. Men hejdårå?”.
Tänk om de förstod hur mycket man själv vill gråta när de gråter.
Hur mycket man vill säga ”Uäääh, det kanske går åt helvete”.
Tänk om de förstod att man inte alls känner sig vuxen! Att man bara gissar, chansar och och smygäter det mesta av godiset efter läggdags.
Att man bara är en liten lort som leker stor.
Tur!
”Hopp i nu bara – inte är det kallt!”
Forever Jung 
”Om ni visste hur barnsliga föräldrar ni har”, tänkte jag ofta när barnen var små, och då var vi ändå inte så unga föräldrar.
Precis så här är det! Så otroligt hög igenkänningsfaktor.
SÅ mitt i prick! Det sista jag sa åt Lovis efter dagens gräl var: ”alltså inte vet vi ju alltid heller om vi gör rätt, det är inte så lätt att veta vad som är bäst fast man är vuxen.” Så nu har jag avslöjat vuxenlivets stora hemlighet åt min äldsta dotter, haha. Sorry.
Ja, tror nog de genomskådar det, haha. Förr eller senare. Att man ingen aning har! ❤
Ja fick tårar i ögonen när ja läste det här. Har så ofta tänkt på dom saker du skrev om, särskilt när vi snart har en tonåring i huset! Bråken har börjat eskalera och man skulle emellanåt vilja stänga dörren till sitt rum och börja gråta eftersom man inte riktigt vet är man för sträng eller för snäll, ger man efter allt för lätt etc…får bara hoppas man gör rätta beslut?!
❤