Om jag ändå hade…

En orsak till att jag uppskattade babytiden alldeles monstruöst den här gången var det faktum att My sov som en annan konung. Om hennes crazy nights inte ryms på ett finger så här långt, så ryms de i alla fall på en hand. Inatt vid femtiden väckte hon mig och jag hade svårt att somna om (själv somnade hon förstås om omedelbart, hmpf). För att söva mig bättre pluggade jag en podd i öronen. Blev veckans Fredagspodden.

Det lilla jag hörde innan jag återigen sjönk in i dvala var att de pratade om ”om:et” som snuttefilt. ”Om jag ändå hade en pojkvän”, ”om jag ändå hade ett jobb”, ”om jag ändå hade pengar”, ”om jag ändå fick ett barn” och ”om jag ändå vore smal”.

– Om jag ändå vore ..
– Om jag ändå hade ..
– Om jag ändå hade låtit bli ..

Om om om. Om:en som stoppar oss från att bli nöjda. Och när vi väl har kommit fram till om:et, nått upp till den eftersträvade målbilden – ja, då kommer nya om. Såg förresten första delen av  Mia Skäringers serie Kroppshets igår kväll. Som passande nog heter ”Vi är ju hjärntvättade att tro att vi inte duger”. Hänger lite ihop med den här tematiken. ”Om jag ändå gick ner lite i vikt, så..”.

Amanda Schulman var inne på det i podden också, att lyckan som tillstånd är en av de största myter av vår tid. Att många tror att lyckan kan bli ett permanent tillstånd som genomsyrar hela livet, när lyckan i själva verket tar sig uttryck i små, små fragment i vardagen. Små ögonblick här och där. Ett jobb, en pojkvän, pengar eller 10 kilo mindre – de skapar sällan de där långvariga lyckokänslorna vi eftersträvar.

Tänker på mina egna om just nu. Jag har fått gå igenom några smällar för att kunna släppa om:en som tär på mig. En snabb genomgång av mina nuvarande handlar de facto om faktorer som fungerar upplyftande istället för nedbrytande. Det enda akuta om:et handlar kanske just om balans. Om jag ändå fick umgås lite mer med mina kompisar, gå på fler skogspromenader och ha mer kalas i vardagen. Just i uppstarten av ett företag blir det mycket jobb kvällstid och mycket som ska processas i hjärnan.

Om jag ändå hittade lite mer balans.
… och det tror jag absolut är möjligt!

Den fasen vi just nu går igenom är krävande. Man lär sig mycket nytt och det tar tid att hitta rutiner och arbetssätt. Mina om handlar kanske mer om att skala av än att lägga till. Om jag ska orka leverera på topp i trettio år till behöver jag jobba smart. Då behövs många kompisar, många skogspromenader och mer kalas i vardagen. Men om:en ska inte finnas för att hindra mig från att känna wow-känslor just nu.

Men å andra sidan: Jäkligt lätt att säga för en priviligerad människa.

Frisk. Gift. Tre barn. Jobb. Stabilitet i vardagen.

Det är klart som korvspad att det är lätt för mig (och för Amanda och Hannah) att säga att man ska släppa om:en som hindrar en från att vara nöjd. För de som inte lider av ensamhet, ekonomiska bekymmer och längtan är det lätt att komma viftande med glad och nöjd-flaggan. Har man till exempel inget jobb är det svårt att få ihop vardagen i Finland 2018. Och är man helt och hållet ensam (och på riktigt längtar efter sällskap) känns det knappast jätteroligt att kila hem efter jobbet på fredag – hur mycket man än har ett jobb. För att inte tala om de som kämpar med sjukdom.

Min point: Ibland finns det faktiskt om som man inte bara kan blunda för.

Men i de allra flesta liv finns det alldeles säkert om som man direkt kunde spola ner i toaletten. So what om du inte flyger till Bali i vinter (du kan se dig som en miljöhjälte!). So what om byxorna inte går att knäppa (köp en storlek större!). So what om du inte fick det här jobbet (se det som bra träning – nästa kanske blir ditt!). So what om ditt hår är kort och stripigt (du kanske är snäll och frisk istället). So what om folk på insta ser ut att ha det så bra (gå en solskenspromenad istället – lyssna på en bra podd!).

Alltså nu låter det här som om jag tror att jag är någon frikkin’ Dalai Lama (urk), men här och nu blir inte bättre av att vi lägger vår tid på att jämföra oss med andra (eller med ett våldsamt pressat framtidsjag, för den delen). Men här och nu blir definitivt bättre om vi istället tänker: Vad kan jag göra för kul i dag för att göra dagen så bra som möjligt?

Om jag kanske gick på loppis! Om jag kanske städade min garderob i sällskap av en stor kaffe! Om jag gick ut till parken med barnen! Youtube-yogade! Gick till bibban! Yes!

Eller om jag helt enkelt kanske lade mig ner i soffan och läste en bok.

Så jäkla ledsamt det här med att vi tror att en massa yttre (och ofta befängda) omständigheter ska göra oss så mycket gladare.

Trött på det.

Faktiskt.

Prova nåt nytt: En accepterande inställning, till exempel. Eller skateboard.