Företagarens falska frihet?

Varje dag när jag cyklar till jobbet (ja, jag cyklar varje dag pga. har maxat antalet parkeringsböter för vad som kan anses vara rimligt på två månader) känner jag en sån ofantligt bra känsla i magen. Liksom tänk att jag får börja min morgon helt i lugn och ro. Det är så skönt att få parkera cykeln, låsa upp dörren, lägga på kaffet och fläka ut sig i fåtöljen. Aaah.

Många startar eget på grund av den så kallade friheten.

Men när man tänker på den närmare kanske man inte kan anklaga vardagen som företagare för att vara särskilt fri. Jag menar, egentligen är du hundra gånger mer fri som anställd. Ingen som kan kräva något av dig efter arbetstid, ingen som plötsligt kan sänka din lön om du inte levererar under en period, ingen som kan kräva dig på jobb när du är sjuk. Du kanske till och med har förmåner. Hälsovård, socialskydd och vikarie när du är borta. Till och med pensionen är tryggad. Att vara anställd är tryggt. Lätt och fritt, faktiskt.

Ändå är det många som söker sig bort från det. Till friheten.

”Friheten”.

Som företagare är det trots allt lite mindre fritt (och lite mer hardcore) när pensionen och lönen ska tjänas in. När barnen har feber. När övertiden tickar på. Och räkningarna ploppar in.

Allt hänger på oss. Att vi ska vara i toppform.

Vi ska sälja. Vi ska producera. Skriva. Utveckla nya idéer. Resa. Boka möten. Projektleda. Moppa golv. Köpa toapapper. Ordna evenemang (och diska efteråt!). Betala hyra. Räkningar. Pensionsförsäkringar. Marknadsföra! Synas! Finnas! Offensivt driva företaget framåt, men samtidigt hålla oss till stram budget.

Och däremellan vara varandras vikarier.
Till på köpet har vi gått ner i lön.
Och upp i arbetstid.

”Men vad är DET för en sorts frihet?” undrar kanske någon.

Relevant fråga!

Men för mig handlar väldigt lite om friheten. Och allt om värderingar.

Jag kan vakna varje morgon och se mig själv i spegeln och mötas av ett riktigt nöjt fejs. Det går inte att mäta i pengar att man får åka till jobbet och veta att där är högt till tak (och då snackar jag inte om de 300 cm mellan golv och tak, utan mentalt). Det går inte att mäta i arbetstid att alla kollegor som kommer in genom dörren tycker det är riktigt härligt att de får hänga med mig.

Jag kan se mig själv i ögonen och veta att det jag nu jobbar med gör mig gott. Jag står bakom allt vi gör och känner sån makalös stolthet över det arbetsklimat vi jobbar fram. Vi tycker om varandra och är stolta över varandra. Inte bara jag och Anna, utan alla våra roomies och samarbetspartners. Jag behöver aldrig axla för stort ansvar, i alldeles för stora stövlar. Eller ja, stora stövlar klampar vi runt i varje dag. Men båda turvisas om att se till att vi hålls på vägen. Klamp, klamp låter det när vi ångvältar oss fram i det okända.

Jag var rätt trött en kväll och lät väl uppgiven på chatten (lång text, lång kväll) när Anna bara sa: ”Men hej vi gör ju det här tillsammans, vi fixar det! Jag gör det här – du gör det där. Vi hjälps åt med det här nu, så hörs vi om en stund!”. Bara en sån grej. ”Hey, I got you!”. Det känns så snällt i kroppen när man jobbar med back up-människor.

Det finns inget i det här nya livet som är särskilt fritt eller kommer gratis. Men det finns mycket i det nya livet som jag mår bra av. Just nu struntar jag i yttre omständigheter, som att arbetsmängden har ökat och lönen har gått ner. Jag vill tro att allting ändå jämnar ut sig med tiden. Om man bara vågar välja det som känns rätt och snällt och som ligger i linje med ens egna värderingar.

Och banne mig om det nu inte ska finnas ett stänk av frihet i det?