Slår hårt mot den finländska landsbygdsromantiken.

Österbotten.jpg

Ofattbart varför ingen kommundirektör ringer och ber mig göra inflyttningsannonser i dagar som dessa. När copywritingen sitter som ett smäck! Ja ja ja. Måste ha att göra med att mina grafiska kunskaper ännu är på Paint-stadiet.

Ah, hur som helst är det så ledsamma dagar för folk som sitter inne nu. I slutet av förra veckan gick Vasas grannkommun Korsholm ut med ett meddelande till allmänheten på sin webbsida: ”På grund av den senaste tidens ökade vargobservationer i Vikby-, Tölby- Helsingby-, och Solfområdet har Korsholms kommun beslutat att bildningens utomhusverksamhet, i form av utflykter till mulleskogen och skogspromenader, tillfälligt avbryts”.

Hörde att samma grej hände i Laihia efter gårdagens sågspånsbanaincident. Inga skogsutflykter för barnen just nu. För att inte nämna Oravaisvargen som snusar runt skolbarackerna. Gulligt, va.

”Ja, förr bodde vi i stan här nära, men sedan flyttade vi till landet för att barnen skulle ha det roligare”, sa en kund häromdagen. ”Men nu bor vargarna med valpar några hundra meter in i skogen. Så nu är det inte så jätteroligt längre”.

Förstår inte hur folk pallar.

Speciellt inte Träskelins i Solf.

Vad skulle du göra om du var i samma sits, frågade jag Anna i dag.

”Flytta?” sa hon.

Den österbottniska landsbygden lever brandingmässigt rätt svajigt nu. Det som förr var ett av de hårdaste korten – lugnet, skogen, åkrarna – har plötsligt förvandlats till något som vi lite drar oss för. Speciellt så här i bär- och svamptider. Men det gäller knappast bara Österbotten. Det finns förstås andra delar av Finland som just nu har det tufft med landsbygdsromantiken. Vägarna är knaggliga, utflyttningen är stor och vargen ylar runt hörnet (ser framför mig hur turistchefen kallsvettas i något mappfyllt kontor).

Avundas ej de som ska hålla imagen god utåt. Tycker egentligen det här är så sorgligt för hela landsbygden. Ja, hela landet. Finland 2018 förtjänar inte den här konstiga sitsen vi plötsligt har hamnat i. Att barn (nå, ett fåtal men anyways) inte kan gå till mulleskogen, gå hem från skolan eller vara trygga på sina egna gårdar. Fine, inte är det ju nån faaaara för de flesta. Men ni vet. De som lider, de lider. För man kan inte garantera att vargen inte är där – för ofta är den ju just det. I alla fall i de vargtäta områdena som jag nämnde här ovan.

Dagligen kommer det nu observationer om vargar som inte är skygga för människan. På något vis så absurt att de nu söker revir mitt i bebyggelsen. Aldrig har man varit så nöjd över att få vara en riktig betongråtta på Brändö (fast det får jag väl så småningom äta upp när de står och ylar här på Smulterö, pah).

Om vår lagstiftning ska se ut på det här sättet i framtiden tror jag vi kommer ha väldigt svårt att leva upp till den där levande landsbygden som det ofta talas om. Tyvärr är jargongen så makaber i vissa fb-grupper att det nu snackas om att någon måste dö först, för att vi ska få tillbaka vår levande landsbygd. Ja, mycket är fint här i livet, men just det är inte det. Jag vill ju tro på att vi kan få en levande landsbygd där alla får vara .. ja, livslevande?

Vill faktiskt inte att någon just nu ska ”bli ett med naturen”. Inte i den här kontexten. Det – om något – vore makabert.

Ska nu kila i säng och fila på en ny inflyttningsannons. Tror ni jag var nåt på spåren med Livslevande landsbygd? Bara att ringa (tittar på dig kommundirektören Svante – och Max Jansson och Rurik och Mikko och hela gänget). Tidig väckning i morgon. 4.55-tåget till Helsingfors. Ja ja ja. Hej hej hej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.