Alla har inte.

Jag har känt på mig själv att jag nu i några dagar har varit gnällig. Kan inte riktigt identifiera den klämmande skon, men kanske är det just att jag har varit förkyld och tröttare än vanligt. Och att vi har pusslat lite väl mycket på hemmaplan (det här med att avlösa varandra i dörren är inte riktigt my kind of njutning av livet).

Och så inverkar väl det faktum att jag – och alldeles säkert: min man – inte kan träna pga. snor – och då blir det automatiskt svårare att hålla sig borta från gnället. Det är så mycket lättare att vara en glad skit om man får sig sin dagliga träningsdos! Uff, har varit riktigt trött på mig själv och min neggighet.

Men sedan hände det något i kväll.

Det kom Pinks What about us i bilradion på väg till stan (asså vad äääär det med introt i den låten? klicka på den nu!) och jag fick gråtklimpen i halsen på 0,2 sekunder. Det slog över mig som en våg. Liksom herreguuud! Fatta så bra vi har det egentligen! Fine, det är förkylningar och det är långa dagar och mycket pusslas just nu. Att jag blev så känslosam och tacksam kan ju ha att göra med att det kryllar av rosacancer överallt nu.

Varje dag vi får vakna friska är en dag att vara tacksam för!

Varje dag vi får ha varandra är en dag att vara lycklig över.

Sedan ringde pappa som var så glad över att den sista cytostatika-dosen nu äntligen var över. Tänk vad fint! Förstå vilken lycka! Att han klarade det så bra nu. Vilken lycka att han och mamma kommer nu i helgen och stannar en hel vecka med oss! Jag gick omkring i Lidl samtidigt vi pratade och när jag kom till kassan och plockade upp allt på bandet förstod jag inget. Jag hade handlat så mycket konstigt (massor av produkter jag aaaaldrig köper). Men skit samma! Vilken jäkla glädje att pappa packar bilen full med verktyg (har tusen saker på kontoret som behöver fixas).

Anna pratar ofta så fint om sin pappa. Nästan varje dag pratar hon om sin pappa. Och det är så ledsamt. Men så fint samtidigt. Att han är så närvarande i hennes tankar, fast han varit död redan länge. Varje dag vi får vakna friska är en dag att vara tacksam för! Varje dag alla runt omkring oss vaknar friska är en dag att vara tacksam för.

Sedan var vi och såg på när Milea tävlade i teknik (fotboll) i Fennia Arena. Alla de här fina begåvade  barnen vi har (bröööl). Hon kvalade sig vidare till distriktstävlingarna som spelas i Seinäjoki. Men skit samma. Det skulle bara räcka med att hon finns just nu. För hon är en sån härlig människa. Tänk att vi får ha tre så här fina barn! Kestär int.

Vi har mycket snor, mycket jobb och mycket hosta om nätterna. Men vi har också varandra.

Alla har inte.

Vet ni? Ibland dänger den insikten en i ansiktet som en våt trasa. Tänk att vi är så här lyckligt lottade som får ha snoret som största fiende. Ska inte gnälla så mycket i morgon. Lovar.