Racer mitt i natten.

Aldrig känner man sig så levande (och samtidigt så död) som när man cyklar genom ett beckmörkt Vasa klockan 5 för att ta det tidiga tåget mot Helsingfors. Det är tyst, kallt, kusligt och tomt. Men tycker ändå om det. Känns som jag har ett försprång mot världen.

Smög förbi svärmor och svärfar på gästsängen i morse och stängde dörren efter mig så tyst jag bara kunde. Mötte grannen och hunden i trappan. Huomenta, huomenta. Och så trampade jag så hårt jag kunde mot tågstationen.

Någon gång här i höstas, när jag cyklade mot samma pyjamaståg, i ett lika tomt och tyst Vasa, cyklade en märkbart påverkad person upp jämsides med mig. Han vinglade, viftade med armarna och pratade högt (oklart om det var åt mig, oklart om han alls registrerade min närvaro), och jag trampade hårdare hårdare hårdare för jag blev ju lite skrämd. Har lite svårt med oberäkneliga personer mitt i natten när inga andra människor finns omkring. Men hur hårt jag än cyklade kom han ändå lika hårt efter. Och vinglade av och an bredvid mig (huu). Mumlade argt och osammanhängande.

Det hela slutade med att jag våndades med monumentalt dåligt samvete hela dagen, i och med att han plötsligt tappade balansen och föll med cykeln när han körde in i betongklumparna som finns på cykelvägen nedanför på Brändöbron. I 0,2 sekunder sade min magkänsla att jag skulle stanna och se om han var okej, men det var något med överlevnadsinstinkten som sa ”nej, kör nu för fa-aan!”. Så jag kollade försiktigt över axeln och såg att han rörde sig, och sedan trampade jag så hårt som jag aldrig har trampat mot Anna som väntade på stationen.

Sånt där kan verkligen få mig att må skit.

Att, som man skulle säga i en Hollywood-film, leave någon behind. Men har blivit bättre med åren. Tänker att jag inte får vara dum heller. Mitt i natten kan jag inte gå fram till ropande, förvirrade, synbart påverkade personer – så är det bara. I alla fall inte om jag vill sejfa mitt fortsatta liv här på jorden. Vill alltid komma hem till kvällen.

Därför cyklar jag numera i galenskapsfart genom natten. I dag gick det alldeles utmärkt. Inte en själ var ute. Där framme väntade tåget vid stationen. Vagnen var varm, trygg och tyst. Kaffet var varmt och jag fick vila en stund.

Nu väntar en fin dag!

fullsizeoutput_975

Samma plats dagtid, så harmlös, så harmlös.

2 reaktioner på ”Racer mitt i natten.

  1. Det har alltid varit något spännande med den där brändöbron när det varit mörkt. Minns hur ångetsladdat det var att gå hem från aftonläroverket när man läst någon gymnasiekurs kvällstid. Huu…

  2. Sofia

    Förstår dig helt!! Skulle antagligen ha gjort likadant själv. Fast i en riktig olycka är man förstås skyldig att hjälpa, oavsett vem det är eller i vilket skick, men ändå måste man ju skydda sig själv. Man kan ju ringa efter hjälp, på tryggt avstånd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.