I den här fasen av mitt liv är det mycket att stå i. Det är svårt att få alla pusselbitar att rymmas i ett dygn. Man pusslar, man stuvar om och man ligger i. Ändå är det nästan alltid någon udda del som saknas – eller plötsligt har man tre för många. Dear Lord, så jag ömmar för min förmåga att räcka till just nu.
Jag kom från en fantastisk tid. Den här tredje mammaledigheten var något av en gudagåva för mig. Jag var så fruktansvärt zen. Så utvilad, så rofylld, så i fas med mig själv. Jag försöker komma tillbaka till den känslan. Om det var något jag var bra på i fjol, så var det att räcka till.
Varje dag (nå, inte alla, men nästan) jag lade mig kände jag: ”Wow, i dag var jag skitbra!”. Jag hann med mig själv, jag hann med vänner, jag hann med barnen. Just nu är det egentligen helt orealistiskt att jag skulle hinna med allt det (harsch fact: ingen som nyss har gjort en storsatsning som företagare kan det). Och just därför skulle jag vilja hitta någon ro i vetskapen om att det förmodligen kommer att vara så här länge nu – men ÄNDÅ ska jag kunna slappna av om kvällarna och njuta av livet.
Jag är sämst i världen på att ha saker på to do-listan och samtidigt njuta av stunden. Om det är något jag beundrar så är det folk som ba ”Tjolahej, klockan är 16.00. Workmode off!”. Och så var det inte mer med den saken. Det kunde jag förvisso som anställd. Men nu är det så mycket mer som står på spel (kan inte riktigt släppa den stressen).
Och det är ju rent korkat att tro att jag någon gång ska få to do-listan under kontroll (och det vill jag ju inte riktigt heller, eftersom konkursen då står för dörren). Därför måste jag bara träna-träna-träna på att stänga av jobbet när jag går hem. Annars blir jag en olycklig människa till slut. Ah, så det är svårt att vara rationell!
Det låter ju så lätt!
Jag är i grunden en livsnjutare av rang. En som tycker om att lata sig, äta god mat, gå långa promenader, hänga med folk, mysa med barnen, läsa böcker, se serier med Sami sent om kvällen och vara allmänt oproduktiv. När jag får min beskärda del av det är jag i balans. Nu är det svårt att hinna med alla de här sakerna som egentligen triggar kreativiteten (finns inget som får mig att dö så mycket inombords som att fylla hela livet med jobb).
Men jag har också det i baktanken hela tiden: Så som det är nu kommer det inte alltid att vara. Början är alltid hårdast. Någon gång ska vi få skörda det vi krigar i vinter. Och om det är något jag är bra på, så är det att kriga! Däremot är jag så uruuuuusel på att känna ”Wow, jag räcker till!”. Går istället omkring med ett gnagande samvete för att jag själv anser att jag inte hinner med i det tempot jag skulle vilja.
Vill.
Sluta.
Med.
Det.
Sa faktiskt till mig själv i dag när jag kom bärande på två stora väskor, en vagn och en My på väg till parkeringen – att nog banne mig får jag vara nöjd när jag har harvat en lång dag med en ettåring sedan klockan 6.30. Fixat möten och jobb. Dammsugit på kontoret, tvättat golven, dammtorkat (och till och med köpt blommor!). Jag var så trött i armarna när jag skulle vika ihop vagnen i bakluckan att jag sa ”Nee-e, i dag tänker jag inte slösa mer energi på att ha ruttet samvete – inte klokt hur duktig jag har varit i dag!”.
Bokade till och med en kvällspromenad med Jenny för att styra bort tankarna.
Wow!
Och nu känner jag mig riktigt nöjd. Men hey – det var egentligen bara det jag skulle fråga: Hur bra är du på att stänga av to do-listor som pockar på? Hur gör du för att vara fri i hjärnan efter jobbet? Har du en of-off-knapp? Har du något bra tips på hur man kopplar bort borde-tankar när man ändå inte kan verkställa dem? Jag menar, efter jobbet har jag fullt upp med att älska ihjäl en familj (kan inte verkställa ogjorda jobb då!).
Tack för att ni är mina livslevande coacher just ikväll!
Forever Jung 
Hög igenkänningsfaktor på detta. Det är ett helsicke att släppa jobbet. Det är som Alfons säger ” Jooo, jag ska bara”… Hur gör då jag? För att koppla bort har jag faktiskt börjat lyssna på dokumentärer på radion som t.ex. Sommarpratarna” eller P3:s dokumentärer (känns lite pensionärsvarning, men tro det eller ej..det är intressant) när jag är ute och promenerar.
Det är svårt, men har med åren lärt mig att ta i bruk ”off-knappen”. Kl 16.30 stänger jag av allt som har med jobb att göra. Det finns en röst långt bak som säger ”men nu kanske du skulle ha tid att ta tag i… ”. Men intalar mig snabbt att det är bäst för både mig och mina barn att glömma den tanken. Har en nyss fylld 1-åring och en 4-åring. Med denna inställning mår jag bättre och balansen mellan jobb oCh familj är helt hanterlig. Det finns en hel del annat man dock borde hinna med. De dagar jag har energi tar jag tag i en hel del sysslor som lämnat (städa kylskåp, silar osv). De dagar jag inte orkar intalar jag mig själv att jag gjort tillräckligt. Inte är det lätt trots allt.
Kan inte identifiera mig i detta eftersom jag arbetar inom en branch där nästan inget hänger på individen utan man sköter sitt under sitt shift, ger över rapporten till nästa shift och går hem. Min arbetsrelaterade tankar stängt 98% av då jag stänger dörren.
Dock kan jg tänka mig att det vore sunt att bestämma en tid då man stänger av ”stänger kontoret”och fortsätter nästa dag. Tror inte det är lätt men tror det är hälsosamt! Lycka till och kämpa på!
Ja, brukar alltid avundas min man på den fronten!
Jag är så j-vla dålig på att ”logga ut” från jobbet att det är synd om mig!
Skönt iaf för dig att det är en period nu som är jobbigast och att d borde bli bättre sen (hoppas vi). Jag är lärare och jobbet tar aldrig slut! Jobbet finns ständigt i tankarna – och drömmarna på natten – och allt fler barn nuförtiden mår dåligt och man lägger sin själ i arbetet… när man själv är sitt viktigaste arbetsredskap, så. Tungt. Är på gränsen till fullständig utmattning.
För mig hittar jag bäst balans då jag planerar min tid. På söndag sitter jag ner med kalender och går igenom kommande vecka. Vilka kvällar är lediga, när har vi program, hinner vi laga middag eller kanske en stor kastrull pasta gjord redan på söndag kväll räddar från stress och kolaps? Har vi inköp som behövs fixas i förväg t.ex kalaspresenter eller nya gummistövlar? När hinner jag träna, när träffa vänner, när vara ute i skogen och andas bara för en halv timme? Hinner jag få in tumistid med nåtdera barnet eller mannen? Det här skyddar mig från mycket stress eftersom jag älskar mitt jobb (känns inte ens som jobb!) och lätt fastnar i det alldeles för mycket. Ibland avviker jag tid till jobb också på veckoslut men då under en bestämd tid, t.ex nu tre timmar imorgon eftermiddag (lördag) då barnen och mannen är upptagna med annat. Efter den tiden stänger jag av och fortsätter på måndag.
Och så en annan viktig sak – vissa uppgifter bör delegeras till andra, såsom t.ex städning. Jag är sjukt långsam att städa, men om jag sätter samma tid på produktivt jobb kan jag flytta berg och förtjäna in mycket mer än vad städhjälpen kostar. Win-win.