Recension: Maria och demonen.

Igår skulle jag gå och lägga mig i god tid vid 20.00 (skulle tidigt upp och jobba på mässan i dag), men det gick inte riktigt vägen efter att jag såg att ”Maria och demonen” hade släppts på Arenan.

Har väntat på den. Dels för att det är Ben som har gjort musiken, men också för att jag tyckte så otroligt mycket om ”Tills cancern skiljer oss åt” som J-O Svarvar gjorde för något år sedan. Den är faktiskt en av de bästa svenska dokumentärer jag har sett, i hela mitt liv faktiskt.

Men nu var det vuxenanorexi på agendan.

Om ”Tills cancern skiljer oss åt” var en skriande smärta från början till slut (aldrig varit så plågsamt att se två människor som älskar varandra rivas ifrån varandra så där hjärtskärande) så resulterade ”Maria och demonen” i spända frustrationskäkar i 80 minuter. Aggghh. Sluta ljuga för dig själv så dääääär! Man vill skaka om henne och säga ”Fel fel fel fel, du har fel fel feeeeel – hör du inte själv hur korkat det låter?”. Men det skulle förstås inte hjälpa.

Det är ju det som är det knepiga i sjukdomsbilden.

Tycker det är så smärtsamt att se hur en sjukdom totalt kan förstöra en människans förmåga att se nyktert på ett liv. Att en så där smart kvinna (dessutom utbildad på området) inte kan se hur trotsigt och envist hon håller fast vid något som gör henne illa. Viktigt att påminnas om att intelligens inte alls har något med det här att göra. Att ha en så där fin man och fina söner – och ändå sjabbla bort värdefulla dagar. Det river i en. Hur kan det finnas så där tröga sjukdomar?

Täcket blev blött när Maria pratar om äktenskapet mot slutet. Vill inte. Vill inte.

Vill inte.

Tänker också att anorexi är en så osympatisk sjukdom (nå, säg den sjukdom som inte är det!).

Läste en svensk undersökning från i år som visade att antalet personer som lider av ätstörningar har ökat med nästan 40 procent de senaste 10 åren. Hit räknas anorexi och bulimi – självsvält och hetsätning – lite oklart hur det var med ortorexin (vad ortorexi egentligen innebär brukar det ju finnas lite oklara förklaringar på). Men ändå, det är ingen liten ökning på 10 år (ugh!). Tycker det är bra att någon breddar synen på ätstörningar. Det är inte bara en sjukdom som drabbar tonåringar. Vem som helst kan. Viktigt att minnas!

Jag blir berörd av filmen (gråter några trötta fredagstårar här och där), men också störd. Det känns underbart när hon – via hästarna – närmar sig kärnan till problematiken (som tittare vill man ha ett svar – och man får ett). Men sedan går det så attans snabbt på slutet att det inte känns trovärdigt (jag vill tro, men tror inte det minsta på att hon faktiskt är frisk). Tvivlar lite så där att: sägs nu detta för att filmen ska få ett lyckligt slut? Ni vet.

Men det sagt får vi ändå vara glada för att Maria gläntade på dörren till en tabubelagd värld. Skönt att se att psykisk ohälsa inte börjar vara någon big deal längre. Allt fler vågar berätta!

Själv gick jag i alla fall till sängs med lättat hjärta. Herregud så skönt att jag inte har ångest mera! Den där känslan – när Maria vrider sig om natten – dit vill man inte igen. Fy fan. Så tacksam för att få vara ångestfri och frisk och stark! Så många som är fast i diverse demonen. Kommer alltid att känna för dem.

Klart sevärd film!

3,5 näsdukar av 5.

Här kan du kolla.