Svenska dagen i dag, hörni.
Flera gånger i veckan slår jag huvudet i väggen och skriiiiker över hur mycket lättare livet skulle vara om jag skulle vara flawless på finska. För visst är det uppenbart, i det liv jag nu lever, att jag är född i en minoritet. Jag är inte ens i närheten av flawless.
Jag tänker ibland att jag måste vara en ovanligt obegåvad 32-åring som har varit utsatt för finska så här länge – och fortfarande stammar, ler hysteriskt och sväljer ändelserna i en hostning.
Språk är identitet. Och när jag tänker tillbaka på hur det var att växa upp på 90-talet så fanns det väldigt lite finlandssvenskt att spegla sig i. Det kom väl ett finlandssvenskt barnprogram en gång i veckan, men resten var Sverige-svenskt. Kanske fanns det någon finlandssvensk barn- och ungdomskultur någonstans, men den nådde mig aldrig långt ut på landet i Sannäs i Karis.
Vilket gjorde att man inte riktigt kände sig .. så viktig?
Jag minns att jag så gärna ville .. hmm .. hur ska jag säga? .. hitta ett större sammanhang? Var så avundsjuk på svenska och finska ungar som typ kunde ringa in till alla tv-program. Ha egna radiokanaler. Egna tidningar. Egna artister. Och alla tävlingar i Penny, Min Häst och Frida-tidningarna gällde bara i Sverige! Och där satt man i mitt emellan och hade liksom inget eget. När man någon gång råkade slå på teven när det kom något tv-program på finlandssvenska, så gick man nästan i taket! Stirrade med stora ögon!
Wow, där är någon som jag!
Minns när tv-programmet Hissen kom (åh herregud det var så braaaa!) och när ungdomsserien ”16” började (OMG!). Jag var antagligen alldeles för ung (jag var sju år 1993), men svältfödd på min egen kultur. Ville bara ha mer! Och på fredagkvällarna när jag och Lotta lyssnade på RadioX efter bastun. Lotta ringde alltid in och röstade på någon låt (jag vågade inte själv). Då fanns ännu inget X3M och ingen egen ungdomskanal, så det lilla man fick var en topplista på fredagkvällen. Fatta hur glad man var åt det – när man dittills bara fått sin beskärda del av Atte (Atte Atte han är här igen, min vän!).
Därför har jag varit så lycklig över att mina egna barn har fått ta del av så otroligt mycket finlandssvensk kultur under sin uppväxt. När de var små såg de på BUU-klubben varje dag. Och nu som större har de sett massor av bra webbserier på Arenan (de älskade till exempel Amanda och Sommarkollo – finns många av bra serier här). Extraroligt var det gången vi råkade gå förbi en Amanda-inspelning här på Brändö. Tror det är viktigt. Att finlandssvenska barn får se andra finlandssvenska barn.
För hur mycket jag än vill kunna finska, så kommer jag aldrig att bli något annat än det jag är: en finlandssvensk med rallyfinska. Och där har det kulturella en så stor betydelse för mig. Att jag får läsa finlandssvenska böcker, se finlandssvenska filmer, gå på finlandssvenska pjäser. Få ta del av miljöer och kontexter som är bekanta för mig. Att det görs kultur om sådana som mig, för sådana som mig. Då känner vi oss delaktiga. Då känner vi oss sedda.
I tider som dessa – när vi faktiskt inte kan ta våra språkliga rättigheter för givet – känns det tryggt och fint att vi har ett sånt himla bra kulturgäng i Svenskfinland just nu. Hohho så här finns många kloka författare, debattörer, tv-människor, skribenter, skådespelare, musiker, kulturnissar och mångmediala konstnärer! Ni ska ha ett hjärtligt tack att vi i dag har en mångfald som inte alls fanns för 30 år sedan.
Preach!
Forever Jung 
Har också tänkt på hur väldigt mycket det där ändrat sedan man själv var liten, men då när det begav sig, på 80-talet, var det faktiskt inget jag tänkte på. Man hade ju Eos (vi prenumererade via skolan och fick läsa tidningen i klassen, det var FEST när den kom en gång i månaden) och Barnens gåva i toner och Ungdomens gåva i toner. Å andra sidan syntes de svenska kanalerna inte i mina hemtrakter, så man visste väl inte vad man gick misste om…
Är 15 år äldre än dig, och relaterar så till det du skriver. Fanns man ens som folkgrupp då man växte upp? Vi såg på ”hajk” och ”barnjournalen”, och det var som att få ta del av en cool klubb. Läste förstås ”starlet” och ”frida”. Sedan ”veckorevyn”. Vad fanns på finlandssvenska? EOS? Det gjorde vi det mesta av, men tidningen var ju ohjälpligt töntig i jämförelse. Nog var det långt borta allt det hände, som stod i tidningarna. Om jag ska se någon fördel med det, så kändes det bara som en bonus och inte ett krav, att ha läppstiftet, eller kläderna det skrevs om.
Som äldre tonåring studerade jag på finska ett år. Och började läsa ”anna” och ”seura” och ”seiska”, jaja, en del är tanter som tonåringar. Då först förstod jag att det som stod i tidningarna liksom var om verkliga mänskor :-D. Det var en besvikelse kan jag meddela, magasinens magi försvann! Men å andra sidan förstod jag ju att det här var ”verkligheten” som man själv inte varit del av under hela uppväxten. Inget finlandssvenskt eller finskt att spegla sig i. Jag var totalt avskuren från finsk kultur, till skillnad från dig som i alla fall visste att den fanns.
PS talar fortfarande rallyfinska jag med.