Nr 17.

Fars dag! Man skulle kunna säga mycket om det, men vi har redan läst 438 pappahyllningar på Facebook. Ni ska få slippa det här.

För det var trots allt en fin helg att vara mamma. Jag sov alldeles för lite och gnällde alldeles för mycket, men däremot hämtade jag mycket kraft ur Milkens tekniktävlingar i Seinäjoki.

Jag har alltid vetat att Milea är ovanligt cool (så där krasst sagt har hon levererat under press since birth). Men det är ändå otroligt fascinerande att se hur vissa bara har det där i sig. Att vissa föds med tävlingsnerver. Jag vet ju att hon tycker om lagsport och trivs i sitt lag, men eftersom hon enbart har sysslat med lagidrott har jag aldrig sett henne tävla på egen hand. Fick se en helt ny sida i helgen.

2018-11-11 09.19.41 1

Milken (nr. 17) var den enda svenskspråkiga som hade kvalat vidare till distriksfinalen i sin åldersklass – och alla deltagare och funktionärer var således finskspråkiga. Jag klädde på mig en vit väst och följde med som saattaja på banan ifall hon inte skulle förstå något.

Inför varje bana kom noggranna finskspråkiga instruktioner, varpå jag upprepade allt på svenska. Och varje gång sa hon typ ”Det är lugnt, mamma, jag kan det här” eller ”Jepp, jag vet, det här har jag tränat med pappa, minimi tre beröringar och skott först efter vita linjen – det här kan jag”.

Man ba: Ok.

Vi funderade först om vi överhuvudtaget skulle åka. Tänkte att det säkert blir så håååårt motstånd (och för att jag kanske tycker att det finns roligare saker att göra 6.30 en lördagmorgon än att dra upp tre barn ur sina sängar och ensam köra till Seinäjoki i lera och duggregn). Men sedan ångrade jag mig på sista anmälningsdagen: Ähh, som förälder ska man uppmuntra! Skit samma hur det går – det är en fin erfarenhet i alla fall! 

Och så anmälde vi henne.

Kan inte påstå att det var ett beslut jag kom att ångra. Det var med stora, beundrande ögon jag fick se henne tävla. Så lugnt, så fokuserat, så lustfyllt. Tycker det är så stort att möta så där tufft motstånd och ändå kunna vara totalt avslappnad i sin egen insats. Det var max två försök per bana och det bästa resultatet räknades. Hon gjorde några missar, men ryckte på axlarna, laddade om och förbättrade. Aldrig sett på maken till mental styrka. Och när hon missade igen – så var det fine.

Här såg man verkligen stor skillnad på barn och barn. Eller ska vi säga: Tränare och tränare. Fick bevittna några skräckexempel på hur man inte ska göra som vuxen i tävlingssituationer (kan t.ex nämna pappa som skällde ut barn för usel insats på sista banan och barn som inte ens vågade försöka igen pga. rädsla för att misslyckas). Tänkte på hur värdefullt det är att BK:s åttaåringar får samma positiva bemötande – oavsett om de vinner eller förlorar. Igår såg jag medaljörer som grät för att de kände sig dåliga och föräldrar som oproffsigt stod bredvid och surade. Det var rent utsagt förjävligt att se.

Jag hade som sagt väldigt låga förväntningar på framgång innan vi åkte. Tror också att Milea tog det very cool. Vi kom inte för medaljerna – vi kom bara för att testa. Men jag såg redan på första banan att mental styrka kan vara helt avgörande. Att man vågar ta det lugnt och att man håller nerverna i styr (de som ville för mycket sjabblade lätt bort sig i all iver). Jag klockade inga tider på deltagarna, men känslan sa att hon låg topp fem på alla banor. Och jag såg att hon själv var nöjd efteråt.

Också när hon gjorde en helt galet bra insats på nästsista bana, men snubblade riktigt på slutet, och tappade irriterande poäng. Äsch, sa hon bara och drack. Axelryck. Nästa!

Två gånger hände samma sak. Riktigt nära skräll, men så olycklig miss på slutet. Men jag låtsades inte om det. Wow, skitbra! Vilken insats!

… vilket det faktiskt var. Hela vägen. Vi hade så roligt! Generellt tror jag på att bara fokusera på det positiva i tävlingssammanhang (man vet nog själv hur det ligger till med det dåliga). Lättare att ladda om när man är peppad. Tror inte vuxna tänker på hur mycket press de lägger på barnen när de ojvojar sig över deras ”misslyckanden” – en 8-åring ska inte behöva förhålla sin insats till en besviken farsa (det om något dödar lusten). Tror det är så viktigt att man får en glad famn – oavsett om man kommer först eller sist.

Det var hårda brudar i Mileas klass igår och jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att hon skulle stå sig så bra. Och när tävligen var över och flickorna skulle ställa sig på rad och poängen skulle presenteras var det bara bra fiilis i kroppen! Vilken stabil insats!  Så lugn! Så proffsig!

Speakern läste upp placeringarna från sjätteplats till guldmedalj och när Mileas namn inte kom på varken sexan, femman eller fyran, så landade storhulken överraskat i strupen! Herregud, hon kanske får medalj? 

Och när bronsmedaljen hängdes över huvudet på Milea Mannil fick en harkla sig djupt och pilla bort skräpet i ögat. Vilken dag! Jag var så stolt över att hon njöt.

2018-11-10 01.10.25 5

Tre centimeter längre satt hon i framsätet på vägen hem (med fyra portioner sushibuffé i magen – skojar ej – fyra!).  Så värt!

12 reaktioner på ”Nr 17.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.