Ah, det finns så många fina förebilder i den här världen som vår. Ibland känns ju vissa saker bara helt hopplösa, men så kommer det någon underbar liten jävel och tänder till en igen. Tänkte på det i måndags när barnen hade tjatat på mig om att de ska få se första delen av Fotbollsgalan 2018. Den kom så sent, så jag ville säga nej. Men så sa jag i misstag ja.
Och tur var väl det, för där fick jag se en gammal goding – Nilla Fischer. Gåshudsmoment när hon vann Diamantbollen (kvinnliga motsvarigheten till Guldbollen). Gråthulken från helgen kom nästan igen. Det är något med kvinnor, som i samma rum som Zlatan, knyter handen i fickan och ryter till. Ugh, nerven i hennes röst var så bra.
Skulle nästan vilja skriva ett fanmail. Wow. Tack för att det känns lite bättre i en fotbollsmorsas mage.
– Om jag stod här i dag som man, med den karriär jag haft, så hade jag aldrig mer behövt oroa mig ekonomiskt igen, för mig och mina barn. Vi spelar för att vi älskar sporten. Vi spelar för livet. Därför vill jag säga till er tjejer: Sluta aldrig spela fotboll. Sluta aldrig kämpa för jämställdhet. Känn ingen tacksamhetsskuld. Vi är värda så mycket mer.
Precis som Nilla sa i sitt tal, så uppstår jämställdhet och rättvisa sällan av sig själv, utan man måste vidta konkreta åtgärder för att vi ska nå dit. Ojämställdhet inom idrotten är ju något som jag får brutalt kliande utslag av (det gör mig alldeles galen, milt sagt).
På Centrum för idrottsforskning kan man till exempel se den här (något nedslående) grafen. Klicka på bilden för att ta del av mer statistik. Det skulle ju inte behöva vara så här.
Det händer mycket inom idrotten just nu, både på junior- och seniornivå, men samtidigt – och som vanligt – går allt så låååångsamt. Uppskattar när sådana som Nilla påminner oss om att vi har lång väg att gå. Och att kvinnor ensamma inte kan föra den här kampen. Ska vi ha en jämställd idrottsvärld måste alla hjälpa till – också männen (hoppas Zlatan blev lika tagen som jag!). För visst kan det irritera en till vansinne, att hennes liv hade sett helt annorlunda ut om hon hade varit en man.
Men hey!
För att avsluta med en solskenshistoria:
I fjol namngav Nillas moderförening Verums GOIF byns idrottsarena efter henne. När arenan bytte namn från Sorkavallen till Nillavallen blev den enligt uppgifter den första idrottsplatsen i världen som uppkallats efter en kvinna. Fint ändå.
Forever Jung 
Men what sjukt att det inte finns fler idrottsplatser namngivna efter kvinnor?! Och wow vilket tal. Gåshud!!
Men hade hon varit man hade hon platsat i finska div.3 med nuvarande skicklighet. Finns väl ett 10-tal finska spelare för tillfället – högst, som kan bli ekonomiskt oberoende av att spela fotboll. Kanske 1/500.000 invånare.
I Sverige är det kanske 1/300.000 invånare som blir ekonomiskt oberoende av fotboll. Så okej, lönerna är högre på liganivå men begreppet ”ekonomiskt oberoende” gäller ytterst få individer. Lotta Schelin och Marta har för övrigt haft cirka 10.000€ i månadslön i vissa klubbar. Där intresset för fotbollen är stort ökar damerna löner nu. Lyon, Paris, Manchester och London.
Nå, det är nu hur man ser på det. En man som har varit nyckelspelare i VM och som lagkapten lett sitt klubblag till mästartitel, cupseger och final i Champions League brukar sällan spela i trean. Har i alla fall inte sett till någon Sundom eller i Kiisto t.ex! 🙂