Till mig får ni alltid ringa.

Häromdagen stod jag och värmde lite rester åt barnen som var på hem från skolan (händer ungefär en gång på miljonen att jag är hemma när de kommer hem från skolan, men det här var undantaget som bekräftar regeln). Det jag trodde var 2 visade sig vara 6 hungriga elefanter som dundrade in som ett rökmoln på savannen.

Ibland kan jag bli riktigt skrattig av det faktum att vi bor så trångt. Och att jag har så stora barn att de tar upp hela lägenheten när de kommer med sin posse. Det som en gång var ett tambursgolv förvandlas snabbt till en gråsvart massa av skor, cykelhjälmar, mössor, vantar, Fjällräven-väskor och goretex i varierade former. Man kunde kanske tänka suck, men jag tänker mest: ♥

För faktum är att jag älskar när de kommer. Tioåriga pojkar låter mycket, äter mycket och tar mycket plats. Men so be it. Vill att de alltid ska vilja komma till oss. Häromdagen räckte inte maten till alla pga att jag inte visste vi skulle bli så många, men smörgås finns alltid (och vill man så får man alltid äta upp bananerna).

Minns ni hur hungrig man var när man var 10 år? Tänker tillbaka på hela lågstadiet och högstadiet som en enda kurrande mage. Åt, åt, åt. Men ändå var jag hungrig direkt. Tänker på de gånger man inte vågade säga att man var hungrig hos en kompis. Ljudet av besticksklirr mot tallrikar – och där satt man på en säng med sin kurrande mage. Därför förvandlas jag till en manisk feeder när barnen har kompisar hos oss, hah

Men alla mina töntiga smörgåsfat är egentligen bara förklädda ängsliga förhoppning och hälsningar till framtiden: Visst vet ni att ni alltid får komma hit? 

Jag tror att jag är alldeles för sträng för att bli den där mamman man väljer att ringa sedan när det krisar – när de är 16 år och någon har druckit för mycket, ställt till det och alla är illa ute. Men man kan ju alltid drömma (har ju inte heller någon större draghjälp i det faktum att pappan är polis). Därför får man betrakta alla sura goretexberg och smörgåsbrickor som investeringar för framtiden.

Och så är de så hjärtskärande gulliga med My.

När elefanthjorden dundrade in i vardagsrummet gick My fram och nappade en mobil.

”Ähh, låt henne ha den. Hon blir för rage annars!” sa Melwin. Och så var det med den saken! Med Jacys mobil gick hon från famn till famn till famn.

Hoppas det alltid är så.

2 reaktioner på ”Till mig får ni alltid ringa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.